Kikki Danielsson
Postcard from a painted lady
Betyg: 4
1984 släppte Kikki Danielsson sitt första album med countrymusik. Skivan hette "Midnight sunshine" och att Kikkis liv inte bara varit fyllt av solsken har vi kunnat läsa på löpsedlar med rubriker stora som om världens undergång varit på väg. Och visst har hennes karriär varit fylld av toppar och dalar likt en aktie i ett avgasprovsfuskande bilföretag.
När Kikki nu släpper sitt nya album, "Postcard from a painted lady", får hon chansen att i ord och toner beskriva verkligheten sedd ur hennes, och inte rubrikmakarnas perspektiv. Nu har hon visserligen inte skrivit texterna själv, det har Sören Sulo Karlsson (född i Katrineholm) gjort utifrån samtal de haft. Men som Kikki skriver på skivomslaget:
– Han är den ende hittills som kunnat sätta ord på mina tankar och känslor. När jag sjöng in vissa texter var det som taget ur min egen dagbok.
När man lyssnar på skivan och sitter med näsan begravd i låttexterna blir man fascinerad av hur det är möjligt för en individ att beskriva en annan persons innersta tankar. Som i sången "Not about me anymore", om hur det är att ge allt för en publik och att det inte räcker för att den ändå kräver mer. Eller "Hard Country" som handlar om hur illa sanningen hanteras i vissa media. Texter som dessa visar att det Kikki Danielsson sjunger om är riktiga känslor, något verkligt, självupplevt.
Rent musikaliskt så ligger det en god portion country i grunden på detta album, men även en hel del av det som kallas americana och lite svensk dansbandsmusik emellanåt. Kanske inte så konstigt med sångerskans gedigna rötter i den genren. Producenterna Sulo Karlsson och Gunnar Frick har komponerat melodier som är väldigt njutbara med smakfulla arrangemang, och den senare är en riktig multiinstrumentalist som kryddar låtarna med bland annat fina gitarrsolon.
Men den största behållningen på detta album är ändå Kikki Danielsson själv, hennes röst och uttryck i sångerna går rakt in i hjärtat. Allt hon sjunger känns så trovärdigt, så äkta. Allra bäst är hon i de lugnare, lite vemodiga melodierna, exempelvis "Comfort me" och "Sideways in the driving rain". Med denna skiva kanske hon kröner sin karriär, hennes sång är i alla fall fantastiskt bra.
Bästa spår: Comfort me, Sideways in the driving rain, Postcard from a painted lady
Egon Jonsson
Petter Bergander Trio
The Grand Dance
Betyg: 3
Välmeriterade pianisten och keyboardisten Petter Bergander har släppt sin debutskiva i eget namn. Tillsammans med kontrabasisten Martin Höper och trummisen Robert Mehmet Sinan Ikiz formar han en synnerligen kompetent trio.
Skivans tolv spår, samtliga originalkompositioner, bjuder på en blandad kompott. Här finns uppkäftiga "No ninja", där kontrabasen spelad med stråke levererar en näst intill hotfull temapresentation. Här finns också underbart vackra "Wedding song", som vilar mjukt med näst intill sakral känsla.
En höjdpunkt nås i "Rapids mountain", som bjuder på lugnt tillbakalutad musik i folkton med sparsmakat piano och lågmäld bas. Titellåten "The grand dance" har latinokaraktär och är en av få riktigt medryckande låtar på skivan.
Bergander växlar mellan synt och piano och det händer nya saker hela tiden. Alla spår är tyvärr inte lika intressanta, vilket kanske till viss del förklaras av att det uteslutande handlar om originalkompositioner med låg igenkänningsfaktor, men också av att nästan allt material spelas i mediumtempo och baseras på beatrytmer.
Lite mer variation och uppblandning med några kända låtar hade säkert piggat upp lyssnandet. Konceptuellt känns kopplingen till E.S.T. – Esbjörn Svensson Trio – självklar.
Leif Linnskog
Avicii
"Stories"
Betyg: 3
När Tim "Avicii" Bergling lyfte på locket för att avslöja de första detaljerna om sin kommande skiva utlovade han en mer låtorienterad upplevelse. Nu när "Stories" har anlänt går det bara att konstatera att han håller vad han lovade.
Det är inte Ibiza-Avicii vi hör här – klubb-dj:n som lindar ett dansgolv runt sitt finger – utan snarare någon som knackar på dörren till pop-producenternas och låtskrivarnas föreningsmöten. "Stories" är nämligen en ren och skär samling poplåtar, skickligt iklädda EDM-kostym av en skräddare som vid det här laget har fickorna fulla av produktionsknep.
Att Avicii söker befästa sin popkredd märks inte minst i valet av samarbetspartners. Bland annat får Chris Martin och Edward Sharpe and the Magnetic Zeros-sångaren Alex Ebert sätta sin prägel på musiken.
Vi har nog nått kulmen av EDM som poprörelse. De två världarna är förenade, och nu väntar vi bara på att Benny Andersson ska ställa om klockan med en technoskiva.
Patrick Stanelius/TT
Editors
"In dream"
Betyg: 3
Det börjar så bra att man kan inbilla sig att Editors är tillbaka med full kraft igen, efter ett par svajiga album och gitarristen Chris Urbanowicz avhopp.
Förstasingeln "No harm" är en suggestiv Radiohead-influerad ballad, där sångaren Tom Smith skickligt pendlar mellan sitt vanliga mörka register och en snygg falsett.
Editors femte skiva är den första egenproducerade och den första där bandet har plockat in en gästartist, Slowdives sångerska Rachel Goswell. Samarbetet funkar fint, men helhetsintrycket av skivan är splittrat – det är som om gruppen tappat lite av sin identitet i jakten på den. Gitarrerna har fått ge vika för mer syntar och ett lättviktigare electrosound, med rötter i 80-talet.
Ibland låter det utmärkt, som i just "No harm" och duetten "The law". Andra gånger, som när Smith imiterar Jimmy Somerville i Bronski Beat, längtar man extremt mycket tillbaka till 2007 då hårdare och rockigare "An end has a start" gick i en evighetsloop i hörlurarna.
Sara Ullberg/TT