Nyutgåvor av Sibelius kammarmusik i urval
Betyg: 4–5
2015 är året, då musikvärlden firar 150-årsminnet av Jean Sibelius födelse, Nordens främste tonsättare. Otaliga konserter, seminarier och skivor liksom böcker erbjuds den intresserade. Finland badar i sin berömda landsmans musik detta år.
Utöver inspelningar av de sju symfonierna, de tolv tondikterna och violinkonserten arbetar man i Finland för att presentera så gott som allt, smått som mera okänt musikgods från den finska maestrons hand.
För året spännande nyinspelningar gällande Sibelius kammaropus bjuder på den berömda stråkkvartetten Voces Intime, kanske Nordens främsta kvartett som med sina fem satser och inåtvända klangvärld nämns med största respekt.
Den finska Kamuskvartetten bjuder på ett sublimt kammarspel på skivan Different Voices, där Sibelius tidlösa klangvärld ger otaliga drömbilder och stämningar. Närmast klingar denna musik som från en stor stråkorkester – Sibelius målade gärna med breda, stora linjer.
En ytterst spännande skiva, Ainola (namnet på Sibelius villa) ger lyssnaren möjlighet att höra elva kortare stycken för violin och piano, där barnbarnet Satu Jalas spelar på Sibelius egen fiol, ackompanjerad av Folke Gräsbeck på Sibelius egen flygel i Villa Ainola. Sannerligen exklusivt!
På skivan finns också 16 romanser med mezzon Lilli Paasikivi och Folke Gräsbeck, lika makalöst som historiskt förnämligt. Samtliga dessa kammarstycken är skrivna i Villa Ainola vilket ger en extra dimension.
Sibelius var främst orkestertonsättare, men skrev en hel del kammarverk. Till dem hör de fåtaliga orgelverken, som i höst presenteras på en ny skiva, Sibelius kompletta orgelverk, en udda nisch. Här finns hans elva satsers Frimurarmusik, sju kortare solostycken samt några onödigt ointressanta arrangemang av Valse Triste och Finlandia, som klingar bäst i sitt orkesteroriginal. Organisten Kalevi Kiviniemi står för ett sobert och stramt orgelspel av denna mycket säregna Sibeliusmusik.
Dag Lundin
De Montevert
De Montevert
Betyg: 3
Ellinor Nilsson, eller De Montevert som hon kallar sig, är tillbaka med sin andra fullängdare. En uppföljare till en förbisedd debut, som bjöd på skira popmelodier som andades vackra vinterdagar indränkta i sol.
Man kan nog se detta självbetitlade albumsläpp som ett försök till en nystart. De elektroniska elementen är ute ur mixen och krautgrooves, dissonans och en generellt mörkare stämning har fått ta deras plats.
Beach House-influenserna är fortfarande närvarande både i de lunkande gitarrslingorna och i sättet Ellinor sjunger på.
Detta är ett stabilt album som lovar gott för ett framtida pophopp inom den svenska musikscenen. Skivans toppar finner man i låtarna där De Montevert plockar fram drivet hos sitt kompband.
I de mer avskalade balladerna tappar skivan dock lite av sin nerv i ett lite krystat försök att skapa stämning.
Leo Bodén
Parker Lewis
Sorti
Betyg: 3
Sorti är namnet på Parker Lewis – som är Emil Johanssons alter ego – tredje skiva.
Skivan tar avstamp från hans mors bortgång i cancer och innan han hinner landa har han behandlat det politiska klimatet, vardagsbetraktelser samt tro och tvivel, med betoning på tvivel. Allt detta iklädd en urtvättad åttiotalsskrud.
Det bjuds på melankoliska syntlandskap som andas lika mycket storstad som landsbygd. Lyriken och produktionen går hand i hand. Det är en drömsk och svävande stämning på båda planen.
Ibland står skivan och stampar på samma ställe. Den kommer ingenvart. Produktionen och arrangemangen är intressanta men är inte så dynamisk som man skulle önska. Låtarna lovar en storslagenhet som aldrig riktigt infinner sig. Detta till Parker Lewis nackdel.
Leo Bodén
Dragon Dolls
Shadowland
Betyg: 2
Jag brukar inte alltid läsa pressreleaser men ibland är det kul att jämföra vad skivbolagen tror/tycker att jag skall höra när jag lyssnar på en ny platta och vad jag verkligen hör. I fallet med svenska duon Dragon Dolls debutplatta är det verkligen två skilda världar, de dimmiga brittiska hedarna framstår mer som Uppsalaslätten och de öppna eldarna som en brasfilm på dvd.
"Heart of darkness" är inspirerad av Joseph Conrads bok med samma namn och sägs utforska människors inre mörker och moraliska förfall, men allt jag hör är en välkammad ballad som på lätta fötter springer genom sommargrönskan. I "Love me again" söker jag efter ett mörkt och skört vemod men allt som hörs i mina lurar är en oskuldsfull sjuttiotalsschlager som kunnat vara sjungen av Agnetha Fältskog på svajig svengelska. Hade producenten hällt en deciliter motorolja över "Hung up" skulle låten mycket väl kunnat platsa på en Fatboy-platta, men de americanainfluenser som dyker upp här och där känns mest som rosor utan taggar. Den här skivan är mer älva än troll, mer skolavslutning än replokal, det är snällt och försiktigt och påminner mest om en amatörmusikal. Men en bit in i "Bad news" bränner det dock till, då serveras vi extra allt och får på köpet en elak gitarr som river hål på duktigheten. Nästa gång vill jag höra tjejerna i en skitigare produktion, mer Twisted än Andrew Sisters så att säga.
Torbjörn Camnérus