Vi tramsar, svamlar, dravlar, yrar, bluddrar och blajar. Vi kan prata i vädret eller i nattmössan. Vi kan ägna oss åt dösnack, sliddersladder, dravel eller snicksnack. Vi kan prata dynga, gallimatias, rappakalja eller persilja.
Alla gör vi det – klokt nog. Vi ägnar oss åt struntprat dagligen och Viveka Adelswärd verkar ha ägnat sig åt det mer än de flesta. Hon har nämligen forskat i hur struntpratet fungerar. Hon är professor i kommunikation vid Linköpings universitet och har tidigare skrivit böcker som Ord på glid, Kvinnospråk och fruntimmersprat, Att förstå en berättelse.
Den här gången heter boken Till struntpratets lov och det är en lättläst och kul bok.
Varför ville hon skriva en bok om någonting så oviktigt som struntprat? Det beror på Jan Myrdal – bland annat. Han har beskrivit hur han hatar dagar när han måste umgås med människor, ”idka umgänge, utan kontakt, utan att få något förnuftigt sagt eller gjort. Detta att sitta vid ett bord och gemensamhetstugga och surra med rösten”.
Det här provocerade Viveka Adelswärd därför att hon kände på sig att struntprat inte alls är oviktigt; tvärtom. Struntprat kan vara en vettig sysselsättning. Hur?
För några år sedan bestämde hon sig för att forska i hur vi talar med varandra när vi inte riktigt vet vad vi talar om. Autentiska samtal har spelats in i hissar och på kaféer, till exempel, och att struntpratet har mycket större betydelse än vi tror, är Viveka Adelswärd övertygad om vid det här laget. Hennes bok är ingen vetenskaplig avhandling utan en bok av det lätta, uppiggande slaget.
En engelsk psykolog och antroplog som heter Robin Dunbar tänker sig att språket har utvecklats ur våra förfäders, människoapornas, putsningsbeteende – ett slags socialt språk som gav apsamhällets medlemmar samhörighetskänsla. När människoaporna började leva i större flockar behövde de ett nytt sätt att knyta sociala band. Så uppstod språket och dess viktigaste funktion var den sociala, alltså att få oss att hålla ihop.
Det är en teori. Andra anser att språkets förmåga att föra kunskap vidare är det viktigaste. Människan segrade först när talet gjorde det möjligt att samordna hanarnas jakt. Honorna höll ihop flocken – lika viktigt. Språket som socialt kitt spelar stor roll i mänsklighetens utveckling.
Apropå djur har det visat sig att mattar använder sig av 45 ord när de säger adjö till sin hund medan hussarna använder tio. Människor samtalar med sina hundar överallt men forskare ville veta om män och kvinnor bär sig åt på samma sätt när de kommunicerar med sina hundar. De videofilmade möten. Det visade sig att både hussarna och mattarna kelade med hundarna lika mycket, men det var viktigare för kvinnorna att prata med hundarna.
Och visste ni att 30 procent av hundägarna i en amerikansk undersökning svarade ja på frågan: ”Om du är på resa – händer det då att du pratar med din hund eller talar in ett meddelande till den på telefonsvararen?”
Nej, det framgick inte om hundarna svarade ...
Uppfattningen att struntprat är onödigt vilar på en vanlig men felaktig bild av hur vi människor fungerar, menar Viveka Adelswärd. Hon ser inte bara struntpratet som ett socialt och mänskligt behov utan som en väg till kunskap: ett sätt att prata fram världen. Vi kan slänga fram ett frö till fundering snarare än färdiga sanningar. Vi struntpratar för att förstå inte bara andra utan också oss själva, vad vi menar.
Struntpratet har sina avigsidor så klart. Det kan vara rent skitprat. Oförargliga replikskiften om vädret är en sak, fördomar som uttalas ofta någonting annat. Och allmänt struntförnäma finns, som bekant. ”Jaha, det är möjligt att jag hade fel när jag sa att Gustav II Adolf dog 1633, men när jag sagt en sak, då står jag för den. Sån är jag.”
Exemplet är ur Tage Danielssons Grallimatik.
Är misstänksamhet mot småprat och artighet typiskt svensk? Människor som bott utomlands verkar tycka det. Men struntpratet har sin avgjorda betydelse i både affärsförhandlingar och snabbköpskassor – den sortens samtal har forskare också analyserat. Liksom kafésamtal. Kaffehusen var från början platser av betydelse för demokratins framväxt. Här fördes samtal om politik. I dag har vi internet. Och på kaféerna sitter folk ofta och pratar i varsin mobil. Vad innebär det?
Småprat är ritualer snarare än rutiner, menar Viveka Adelswärd. Vi pratar strunt för att bekräfta värdet av att vi är människor, i ett socialt sammanhang. Vad Myrdal gör vet jag inte.