I veckan som gick publicerades den mest omfattande kunskapssammanställningen över Arktis som någonsin gjorts. Rapporten – som är tänkt att fungera som underlag för FN:s klimatpanel IPCC – är producerad av 200 polarforskare från hela världen och slutsatsen är alarmerade.
Redan i dag är växthuseffekterna på Arktis påtagliga. Den senaste femårsperioden har varit den varmaste sedan 1880, då mätningarna startade. Smältsäsongen 2010 var nästan två månader längre än normalt. Resultatet är ett kraftigt reducerat snötäcke, kortare vintersäsong och en uppvärmd tundra. Ändå är de hittillsvarande förändringarna små i jämförelse med vad som enligt de 200 forskarna är att vänta i framtiden. Prognoserna antyder att temperaturen på Arktis till år 2100 kommer att stiga med tre till sju grader, utöver den höjning på två grader som redan ägt rum. Följderna av en sådan temperaturhöjning är svåra att förutsäga, då den är så dramatiskt snabb. Men klart är att vi i en nära framtid kan räkna med ett Arktis som är isfritt under sommarmånaderna och med stora ytor av Kanadas och Rysslands tundror som är tinade.
Till de prognoser som väcker mest oro, måste smältningen av Grönlands inlandsis räknas. Den tros bli så omfattande att den globala havsnivån höjs med 0,9-1,6 meter till år 2100, vilket är dubbelt så mycket som IPCC förutspådde i sin senaste rapport. Vilka effekter detta ger på övärldar och kustnära länder går endast att spekulera i.
Positivt i sammanhanget är att Sverige nu erbjuds en unik möjlighet till inflytande över området. På torsdag tar Sverige över det två år långa ordförandeskapet för Arktiska rådet – en internationell sammanslutning för de nordiska länderna, Ryssland, USA och Kanada. På den globala uppvärmningen rår inte ordförandeposten, men för de strategiska spörsmål som följer i dess fotspår är det svenska handlingsutrymmet desto större.
Diskussionsfrågorna är flera: Med kollapsade isar skapas såväl nya fiskevatten som farleder viktiga för handeln. Säkerhetspolitiska gränser kommer flyttas och inuiternas traditionella livsstil utmanas. Men mest överhängande är de allt mer blottlagda tillgångarna av kol, olja och naturgas. Mellan 20-25 procent av världens ännu oupptäckta energitillgångar uppskattas finnas under Arktis. En törstsläckare för de oljebolag som ser sina standardkällor sina. Att hantera kraven från grannarna i öster och väster blir därför en balansakt av det delikatare slaget. Ska Sverige dessutom låta naturen sitta som likvärdig deltagare vid förhandlingsbordet, kommer det att krävas både integritet och osviklig lojalitet mot uppsatta prioriteringar. Det räcker med att se till BP:s olycka i Mexikanska golfen för att inse att djuphavsborrning efter olja kan få katastrofala följder.
Därför var det positivt att ansvarige minister Carl Bildt under vårens utrikespolitiska debatt så tydligt satte fokus på ordförandeskapet: ”För Sverige är det centralt att den känsliga naturen i området kan skyddas”. När också Rysslands premiärminister Vladimir Putin under sitt besök i Sverige nyligen, dels lyfte upp Arktisfrågan överhuvudtaget och dessutom gjorde det med miljön i åtanke, visar det på Arktiska rådets framtida potential.
Samtidigt visar FN:s strandade klimatförhandlingar på att goda intentioner inte per automatik resulterar i ambitiösa internationella avtal. Nu är det upp till bevis om det mer lätthanterliga Arktiska rådet lyckas spänna miljömusklerna där andra misslyckats, och därmed uppnå ett reellt naturskydd för området. Putins omsorg om isbjörnar ska man med tanke på de enorma statliga ryska energibolagen, inte ta för given. Men också av Bildt – med tanke på hans historia av aktieinnehav och styrelsearbete i energimarknadens storbolag – krävs särskild integritet i frågan. På torsdag och två år framöver kommer regeringsföreträdarnas lojalitet att prövas i skarpt läge.