Torsten Braf, reporter på Eskilstuna-Kuriren.

En krönika om svordomar med väldigt få kraftuttryck

Krönika af Torsten Braf

Det damp ned en läsarsynpunkt från en läsare som bara ville meddela att han noterat att antalet svordomar i tidningens spalter ökat.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Numera kan till och med rubriker innehålla ett svavelosande uttryck, hävdar han, och uttrycker en oro för framtidens läsning om förflackningen ska fortsätta...

Jag borde kunna rycka på axlarna och tycka vad är detta att gruffa om, finns det inte avsevärt större bekymmer att försöka reda ut. Men tänker jag rätt på det hela så måste jag hålla med i sak. Svordomar, och framför allt upprepade sådana, är och förblir tecken på ett språk som är en smula… kan vi enas om att kalla det… underutvecklat.

Det finns alltid adekvat alternativa synonymer att tillgripa.

Sedan finns det svordomar som kan vara berättigade och som till och med är en poäng i sig själva.

Är det fråga om ett citat så är det väl heller inget att orda om, tycker jag, även om jag inte tycker att man behöver citera vem som helst som helt obekymrade gärna ventilerar sitt bristande intresse för språkbruket.

Men jag säger bara CH Hermansson. Hur skulle man tackla vänsterns gamle partiledare CH Hermansson uttalande, där han efterlyste lite ordning i det egna partiet, om man helt enkelt inte fick tillgripa det klart märgfullare vokabuläret.

Och att överlåta till företrädare för stockkonservativa krafter att markera allt som kan tänkas innehålla svavelosande uttryck, som exempelvis varningsskyltar på skivomslag, då tar vi för mycket rygg på allt det som är dåligt med USA.

Vi har åsiktsfrihet och uttrycksfrihet i det här landet och det bör vi slå vakt om, inte kämpa för att begränsa. Och de som inte går med på de begränsningar som faktiskt finns på området borde behandlas med information och chansen att diskutera sitt ställningstagande, inte genom böter eller hårdare straff.

Sedan finns det de som kan svära med finess och espri. Det borde ingen förneka.

Jag själv blir otroligt munter och lite fnissig när jag hör en sann hjälte som Per Oscarsson – älskad saknad - i rollen som greven Andreas Blek af Nosen i SVT:s uppsättning av Shakespeares ”Trettondagsafton”. Jag kan inte låta bli att citera honom. Det blev verkligen upprepningskomik när han så långt ifrån kraftfullt skulle framföra sin ständiga harang: ”Asså, fi faen, säger jag. Fi faen.”

Läs mer om dessa ämnen

Krönika