Eva Burman, chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning. Foto:

Jag känner mig smutsig, nednött och förfärad

Krönika av Eva Burman

Svenskar radikaliseras varje dag på internet. Ja du läste rätt. Etniska svenskar. Inte män från mellanöstern, inte kvinnor i burka. Utan Svensson och Andersson begår brott i kommentarsfält på twitter och facebook. Och det har gått fort.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Första gången jag såg det var runt 2014. Vänner i mitt flöde på facebook började göra inlägg med VERSALER.

SKA DET VARA SÅ HÄR!!!! NU FÅR DET VARA NOG!!!

Inläggen handlade ofta om brott som begåtts, neddragningar i välfärden, vårdmissar. Underförstått var det invandrarnas fel. Efterhand blev det länkar från hatsajterna, eller åsiktstexter från högerkanten som fick åskådligöra den stora VREDEN.

Då tog jag bort dem ur mitt flöde, för jag orkade inte se. Ville inte höra om deras ilska, deras frustration om sakernas tillstånd. Jag kände inte igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Jag kände inte igen mig i deras hat.

Nu har jag insett att jag aldrig kommer ifrån den. Det har blivit värre, grövre. Hatet tvingar sig upp i mitt ansikte varje gång jag skrollar i facebookflödet.

Det är alltid samma vänner på facebook som länkar till samma typ av innehåll. Igen och igen. Länkarna blir fler och fler, retoriken hårdare och hårdare. Främlingsfientligheten tydligare för varje delning.

Radikalisering.

Det finns inget utrymme kvar för matbilder, inga svettiga träningspass, inga gulliga kattungar. Det finns inte ens en selfie längre. Kvar finns inget utrymme för glädje - alls.

Och jag mår fysiskt illa.

Den värsta radikaliseringen sker dock i slutna grupper, som den i Stå upp för Sverige. Där slipper jag tack och lov se den. Men där blir den heller inte utmanad och ifrågasatt. Istället eldar meningsfränder på varandra tills gränsen för det lagliga överskridits med råge. Och fram till nu har hatet varit riskfritt. Men inte längre. Näthatsgranskaren och Juridikfronten samlar bevis och fler och fler döms för hets mot folkgrupp.

Äntligen!

Jag undrar ändå varför så många lägger tid på att hata och rasa i sociala medier? Varför ägnar sig högerdebattörer uteslutande åt att kritisera migrationspolitik, islam och ensamkommande när det finns så mycket annat som är viktigare att prata om? Alarmismen har nått nya höjder och systemkollapsen har aldrig varit så nära om man ska tro dem.

Själv känner jag mig smutsig, nednött och förfärad.

Kan vi inte bättre än så här?

Läs mer om dessa ämnen

MediaMigrationNäthat