Peter Larsson iklädd ögonbryn.

Mexikanskt dödläge hos frisören

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

– Ska jag ta ögonbrynen också? frågar frisören.

Frågan följs utan paus av ett ilsket svischande ljud från en trimmer som sveper framför mitt ansikte. På en halv sekund har ett fullt fungerande ögonbryn förvandlats till ett sorgligt kalhygge.

– Nej tack! svarar jag, och menar det.

Frisören stelnar. Jag säger inget mer men möter frisörens blick i spegeln. Mitt nya asymmetriska jag kokar av ilska och stämningen blir spänd.

Mexikanskt dödläge. Ingen av oss gör något men jag uppfattar det som att frisören vill ha vägledning. Han står fortfarande med den väsande trimmern i sin hand och hans ögon tycks fråga om han möjligen ska skövla det andra brynet också.

Jag blänger tillbaka.

– Inte mycket att välja på va, säger jag till sist och följer det andra ögonbrynets väg mot golvet.

Det tycks vara något med naturliga bryn som stör. Många lägger tid och betalar gladeligen för att låta plocka, noppa, forma och färga sina befintliga och även tatuera in permanenta substitut.

För mig är det obegripligt. Brynen har en funktion. De ska, i nära samarbete med ögonfransarna, förhindra svett, regn och smuts från att hamna i ögonen. Dessutom ger ett par rejäla ögonbryn karaktär till sin ägare.

Jag jobbar numera med förebyggande dialog i kontakten med frisörer. Jag vill gärna undvika att återigen sitta där vanhelgad och utan ögonbryn att höja av förvåning.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika