Foto:

När jag blev lurad av en vilsen kvinna från Skövde

Krönika av Lisa Hölne

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Hon ser ut som vilken medelålders kvinna som helst. Men såklart extra stressad. Hon har ju tappad både sin plånbok och tågbiljetten hem till Skövde.

Hon stoppar mig på T-centralen i Stockholm och ber om hjälp. Kan jag låna ut pengar till en ny tågbiljett så att hon tar sig hem?

Självklart, svarar jag. Precis så som jag vill att andra ska svara om jag någon gång hamnar i samma situation.

För att kunna betala tillbaka lånet undrar kvinnan om jag har betaltjänsten Swish? Det har jag. Hon räcker fram ett vältummat, neonrosa post-it-block och en penna så att jag kan skriva ner mitt nummer. Någonstans här börjar jag inse att jag är lurad. Vem har tappat allt utom ett påpassligt post-it-block?

Mina misstankar stärks.

Går det till exempel bra att jag köper en ny biljett åt henne? Nej, svarar kvinnan och mumlar något om att hon väntar på sina två barn. Vad det nu har med saken att göra.

Sedan pekar hon mig mot bankomaterna en trappa upp. Kontanter vill hon ha.

Och alla vet ju hur lätt det är att köpa tågbiljetter med kontanter nuförtiden...

Och hur kan en vilsen kvinna från Skövde veta precis var bankomaterna på T-centralen finns?

Jag får gå själv till bankomaterna. Jag gissar att det beror på att ordningsvakterna på stationen har koll på henne och håller utkik. Kvinnan står kvar på nedervåningen.

Här någonstans skulle jag ju enkelt kunna sticka. Men samtidigt har jag ju spelat med i situationen så länge att jag känner att det är för sent. Det känns liksom värre för mig att antingen säga ifrån eller fly.

Jag tar ut pengarna.

Nu har det gått någon vecka. Har jag fått återbetalning vi Swish? Nej. Kommer jag gå på samma grej igen? Ja. Jag vill vara en sån som hjälper till. Då får man ta att man ibland åker på en nit.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika