"I framtiden får det nog bli utflykter till andra orter än Eskilstuna när jag känner behov av att känna en fläkt från det förflutna", skriver reporter Mathias Ståhle.

Nu tar jag en gravöl för Sigurdsristningen

Krönika av Mathias Ståhle

"Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna."

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Så står det än idag på Anundstenen i Badelunda utanför Västerås. Minst tusen år har gått sedan Vred mejslade fram runorna på uppdrag av Folkvid.

Vilka Vred och Folkvid var vet vi inte. Lika lite som vi vet hur stackars Heden dog.

Men klättrar man upp på den stora Anundshögen, som är Sveriges största bevarade gravhög från järnåldern eller vikingatiden, så kan man fortfarande se det monument som Folkvid påstår att han rest över sin son.

Det var liksom poängen med att bygga allt av tung sten och väldiga jordhögar.

Två stora skeppssättningar bildar en åtta nedanför kullen. Ett stort antal runstenar och flera mindre skeppssättningar skymtar ute på gravfältet.

Och tycker man att det är tungt att gå uppför den nio meter höga och branta gravhögen så har kommunen försett den med en trappa på baksidan.

Det är en mycket enkel trappa, med en lika enkel ledstång att hålla sig i.

Jag kom att tänka på Anundshög och dess välbevarade stensättningar häromdagen när jag körde förbi den än gång lika vackra Sigurdsristningen utanför Eskilstuna i helgen som gick.

Sigurdsristningen syns knappt längre, eftersom kommunen byggt en handikappramp i tryckimpregnerat trä över hela stenhällen.

På framsidan. Den sida man som besökare helst vill se i orört skick.

Jag har tappat räkningen på alla utflykter jag gjort till Sigurdsristningen med familjen, just för att man kunde sitta där i lugn och ro, och tänka på hur stort det är att någon byggde ett monument för tusen år sedan – bara för att hon tyckte att hon hade något viktigt att säga. Och att det monumentet fick stå kvar. Orört. I Tusen år.

I framtiden får det nog bli utflykter till Anundshög när jag känner behov av att känna en fläkt från det förflutna. Gravfältet med de vackra stenarna ligger mindre än en timmes bilkörning bort.

Dessutom gör sig Anundshög allra bäst vintertid. Om snön ligger kvar åker jag nog dit nästa helg och tar en gravöl för Sigurdsristningens räkning.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

HistoriaKrönika
Relaterat