Camilla Lillsebbas. Foto:

Nytt pelargontrauma kan vara att vänta

Krönika av Camilla Lillsebbas

Camilla Lillsebbas är inställd på att köpa nytt igen, och undrar om hon kan kalla sig samlare länge till.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Jag samlar på pelargoner.

Jag ger dem bra jord och näring, vattnar lagom mycket och nyper bort torra blomställningar. Pysslar och pratar, övervintrar och föryngrar. Ja, oj, vad jag har bra hand med dem.

Denna något präktiga självbild har dock fått sig en ordentlig törn.

Det började redan efter förra säsongen, alltså hösten 2016, då jag på grund av flytt inte längre hade en lagom ljus och sval trappuppgång att ställa mina krukor i. Då beslutade jag att låta tjejerna (ja, de är tjejer, allihop) emigrera till en kompis sommarstuga för vintervila. Det skulle vara några plusgrader därinne och de skulle få några droppar vatten, försäkrades jag. För vänskapens skull har jag inte rotat för mycket i vad som gick fel, men faktum är att min samling hade krympt till två exemplar när de fick flytta hem igen.

De är svåra att ersätta, tjejerna som gått ur tiden, men jag köpte några nya förra sommaren. Jag tog glatt sticklingar från alla som erbjöd, och fräckt från andra när de tittade bort. Framåt höstkanten stod jag där med en ganska imponerande samling, igen.

Fortfarande ingen lagom ljus och sval trappuppgång att tillgå. Stugkompisen var struken från listan. Då vände jag mig till min mor – trots att hon för omkring ett decennium sedan sjabblat bort en omgång (ärvda!) pelargoner då ett element inte sattes på i rättan tid. Krukorna fyllde ett helt bagageutrymme och ett helt nedfällt baksäte, sedan fick de resa 40 mil norrut.

För ett par veckor sedan tittade jag till dem på vinterhotellet, en snickarbod där precis rätt förutsättningar råder och mamman har vårdat dem ömt. De lever. Men till min stora fasa är det några andra som lever – på och av dem.

Är det någon av alla fådda sticklingar som fört med sig smittan? Kommer krypen från snickeboa? Jag vet inte. Såpavatten sprejas och trots att hoppet inte är helt ute, vänjer jag mig vid tanken på att tvingas kasta allt och köpa nytt. Igen.

Vad är det för en samlare?

Den här marsipanrosen till pelargon heter Berta och kommer från Julita. Hon hör till en av tjejerna som strök med i en sommarstuga efter säsongen 2016.

Läs mer om dessa ämnen

Krönikablommor