Ska vi framåt mot 20-talet eller ska vi backa 90 år

Krönika av Torsten Braf

Det där med stavning är inte helt enkel i alla lägen, och det kan skära ihop sig på de mest besynnerliga platser så där direkt på en gång i vissa fall.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Många gånger börjar redaktörer transpirera en liten smula mer än vanligt och får något jagat i blicken om de måste bestämma sig nu för hur vi förhåller oss till stor eller liten bokstav:

Snälla, säg att Svenska akademin har någon användbar tumregel här, eller kanske TT?

Jag hade en god vän i grundskolan som alltid skrev med bara versaler. Han hade nog inte funderat på att det skulle vara särskilt utstuderat, men han fick inga pluspoäng av vår tyskalärare för ofoget. Hon ville nog tvärtom hävda att det var ett brott mot spelets grundläggande idé.

Vilket hon naturligtvis hade all rätt att göra. Jag vill minnas att det inte spelade så där väldigt stor betydelse vad hon ansåg i det här fallet. Min klasskompis, vi kan väl kalla honom KENT eftersom han heter så, fortsatte med sina versaler eftersom han vant sig vid det.

Och sedan dyker det upp en och annan som faktiskt föredrar bara gemener. En kollega i Dalarna han stavade verkligen sitt namn jan-erik och var lika konsekvent med små bokstäver även i efternamnet. Han var ganska jämn i humöret och kunde väl bara rycka på axlarna var gång han fick se sitt namn i tryck med bara versaler, men själv skrev han namnet med små bokstäver.

Vad är det för poäng? kan vän av ordning och reda kanske invända.

Men vadå, det är mitt namn, jag skriver det som jag vill.

Det är ungefär som om vi inte längre är fria att klä oss som vi vill.

Jodå, jag kan förstå att folk blir provocerade av heltäckande eftersom det nästan alltid bara är banditer och huliganer som kör med det. Men allvarligt talat, hota med förbud när vi med stormsteg närmar oss 20-talet; Ska vi backa tiden tillbaka till det allt utom sköna 1930-talet i stället.

Nej, det ska vi givetvis inte.

Åter till stavningen; Förvirring verkar också uppträda var gång man ska tala om för någon att Gyllene Tider heter Gyllene Tider – om man nu syftar på den välkända Halmstadsgruppen. Men jag blir själv ganska ställd om någon kontrar med att denne stavar väl hur hon eller han vill och kanske åberopar lex Kent.

För eftersom de allra flesta konvoluten med den lika famösa Eskilstunagruppen lite lågmält basunerade ut att bandets namn var kent, så var det en och annan som plockade upp den stavningen. Till och med i löpande text.

De seriösa språkvårdarna brukar vara ganska tydliga på punkten att man är tillåtande. Ett språk måste få andas, lite prövande böjas åt alla möjliga sorters håll och utvecklas. Det går inte att dogmatiskt slå fast en massa paragrafer. Rättesnöret är att det kanske är bra om man kan undvika missförstånd, men det är snudd på det enda som finns i en eventuell invändning.

Så d så.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika