Anna Hansson, reporter och dagens krönikör.

Stunderna av lycka – ett ekorrhjul med guldkant

Krönika av Anna Hansson

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

I somras skrev jag en krönika om hur viktigt det är att samla på de där ögonblicken av lycka. Att notera när de äger rum. Sedan dess har jag gjort just det. Det är inga dyra inköp eller utlandsresor. Bara en liten guldkant på det ekorrhjul vi kallar vardag. Här är några av dem.

Alla de söndagar vi suttit under lager av filtar och vägrat gå in från uteserveringen trots att fingrarna är stela av köld. För att det är sol och för att en av oss ska kunna röka sina cigg.

När man med pirr i magen gör sig fin inför en speciell person. Och några månader senare somnar osminkad i soffan bredvid honom.

När vi gick hem och åt marängsviss mitt i natten och sedan sov över allihop i en liten etta för att vi inte ville skiljas åt riktigt än.

Att kunna vara själv utan att känna sig ensam.

Att lindra helgens huvudvärk genom att stirra på havet med en vän.

När han omedvetet försökte vända blad i sin bok med endast vänster hand för att han inte ville släppa taget om min med sin högra.

Att det finns tre extra tandborstar i mitt badrum.

Den där sommardagen vi åt frukost så länge på innergården att folk hann gå till jobbet och komma tillbaka och vi till slut insåg att det var dags att tända grillen och äta middag.

Att min mamma varje höst under en helg samlar familjen till en Arbetshelg med guldkant – och skickar inbjudan genom Facebook.

Vardagskvällarna på "vår" mediokra restaurang. Samma tid, samma bord, samma personer, samma samtalsämnen.

Den där tisdagen strax innan 7 på morgonen när vi styrde upp ett gruppsamtal för att i tur och ordning berätta för varandra om vardagen.

När alla lördagsflanörer fick stanna upp för att vi var tvungna att gruppkrama en bästis som behövde tröst mitt på strandpromenaden.

Den där kvällen vi dissade Stockholmsnatten och alla i den för att prova hattar, göra frisyrer och dricka alldeles för många whiskeysours i pyjamas.

Den där natten som mina kompisar hellre delade 80 centimeter än sov själva på 80 vardera.

När farmor under ett telefonsamtal utbrast: ”Tänk att man kan prata kärleksbekymmer med sitt barnbarn!”

Att längta efter kylan bara för att man ska kunna sova tätt intill någon utan att bli för varm.

Läs mer om dessa ämnen

FamiljKrönika

Mest delat denna vecka