Ingar Frostberg är reporter på Eskilstuna-Kuriren.

Vänta inte – plötsligt är det verkligen för sent

Krönika av Ingar Frostberg

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Jag var 15 år och väldigt arg när jag skällde ut min far. Jag tyckte inte han förstod mig just då. Det var ingen stor dispyt. Tvärtom. En löjlig skitsak.

Problemet var att han dog ett par dagar senare och att jag aldrig hann säga förlåt. För det var jag som hade haft fel.

Jag kan inte säga att det har plågat mig resten av mitt liv, men jag tänker på det då och då. Också i generella tankar. På alla ord som inte blir sagda, på alla saker som inte blir gjorda, på alla möten som inte blir av. För att tiden rinner iväg, för att livspusslet ska fixas, för jobbet och barnen och hunden och skolan och kurserna och mobilen och... allt som man bara måste fixa först...

Det behöver inte vara några stora saker. Inga tunga måsten som ska läggas till en redan kravfylld "att göra lista".

Det kan handla om ett kort besök, ett telefonsamtal, ett vykort, en blomma, några vänliga ord. Som känns gott för mottagaren och automatiskt också gott för en själv. Tänker jag.

För egen del hade jag funderat på om jag skulle göra ett sådant besök ett par dagar nu i höst hos en anhörig jag inte träffat på länge. Men att det var så illa ställt med henne hade jag inte fattat. Hade inte velat ta in.

Så jag väntade. Tänkte göra besöket sen. När jag var klar med allt annat.

Jag är en idiot.

Jag väntade för länge.

Jag hann aldrig säga något till henne.

Hon hann aldrig säga något till mig.

Nu måste jag åka på begravning i stället.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika

Mest delat denna vecka