Eva Burman är chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning.

Vem vill känna att man inte duger?

Krönika av Eva Burman

Nu är det höst och idrottssäsongerna har dragit i gång på allvar. Flera gånger i veckan kastas eller sparkas det boll, det springs på banor och skrinnas på isar. Våra barn lägger mer och mer tid på idrott. De flesta är inte bara aktiva i en sport, utan flera och veckans dagar fylls av skjutsande av barn fram och tillbaka till träningar.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Gott så, kan man tycka. Flera oberoende studier har visat att rörelse hänger intimt samman med hälsa och skolresultaten höjs där idrott står på schemat alla dagar i veckan.

Och ska vi på allvar få bukt med barnfetman är motion det enda svaret, förutom en sund kost.

Men det finns baksidor på idrottandet. För handlar idrott bara om hälsa?

Svaret är nej.

I dag räcker det inte att vara med och träna en eller två dagar i veckan för att det är kul. Istället ska det presteras. På helgerna spelas seriespel och däremellan cuper.

Att delta är fint, men vinna är allt lite finare, ändå.

Och pressen på våra barn och unga är så hård att vissa väljer helt bort att idrotta tillslut. Barn som inte vill bli jämförda och upplevas väga för lätt när de ställs mot sina lagkamrater, slutar. Barn som hellre inte gör någonting, än att känna att dom inte duger.

De flesta hoppar av när de kommer upp i tonåren, när tränare och ledare öppet kan börja toppa lagen utan att det strider mot Riksidrottsförbundets regler. När ungdomarna får stå över, när de inte längre blir inbytta i matcher där det står och väger, är beslutet lätt. Det är inte så roligt att bli bortvald.

Att detta är ett problem måste vara uppenbart för vilken klubbledning som helst. Vissa lag får inte ihop en laguppställning i högre åldrar, då så många slutat. Att ha ett lag med 6 spelare funkar så där när man ska spela 11-manna...

Är det här verkligen vettigt? Är det inte för att röra på sig och ha kul tillsammans som vi idrottar? Inom ridsporten, där jag är fostrad, är tävling en bisak som bara få ägnar sig åt. De allra flesta tränar bara och tävlar aldrig. Det är kanske också förklaringen till att man som ryttare ofta är aktiv långt upp i pensionsåldern. För man rider för att det är kul - inte för att prestera.

Jag är övertygad om att de flesta som en gång spelat fotboll, handboll eller ishockey gjorde det för att det var roligt, men slutade när de kände att de inte riktigt längre dög. Om vi inte var så fixerade på matcher och seriespel kanske dom spelat än i dag?

För handen på hjärtat, motionerar du som vuxen för att vinna, eller för att ha kul och må bra?

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaSport

Mest delat denna vecka