Kryssar vant mellan djupa spår i vägbanan, söndernött asfalt, djupa hålor, sprickor och sönderfallna vägkanter. Som daglig bilpendlare lär man sig hur man undviker att få däcken sönderkörda, vattenplaning eller var man inte får svänga ut om man möter en bred last. Vägverket löste det förra året, genom att sätta upp en skylt – varning för vägskador. Jorå…vi vet!

En bit in mot stan tvingas jag panikbromsa (okänt vilken gång i ordningen) då en mötande bil återigen brutit mot omkörningsförbudet i Kälbrosvackan. Den svacka som vägverket talade om att den skulle fyllas ut för att undvika ytterst farliga trafiksituationer. Det var väl åtminstone 15 år sedan.

Medan jag skriker av frustration över att ännu en gång möta bilar på fel väghalva funderar jag på om det blir jag, någon i min familj eller någon av grannarna som ska stryka med för att man ska reagera och göra det som krävs. Tänker på dotterns orkesterkompis som omkom i olyckan vid Sundbyholmskorset och hoppas att Vägverket ändå har förbättringen på sin lista.

Sen inser jag att om vägunderhållet i övrigt håller standarden av norrländsk skogsväg ligger väl vägförbättrande åtgärder av större kaliber lååångt borta.

Man skulle kunna tro att den väg som förbinder Sörmlands två största städer, Eskilstuna och Nyköping, förtjänar bättre men verkligheten på väg 53 mellan Eskilstuna och Ärla kyrka är illa, mycket illa. Har under ett långt liv som bilburen, både i tjänsten och privat aldrig kört på en så dålig riksväg (eller för den delen länsväg). Skäms, Vägverket!

Anci Carlsson

Boende vid och daglig pendlare på väg 53