Ändå hävdar båda att de är oppositionspartier. Det går inte ihop och kommer att få följder.

För att se detta behöver man gå till överenskommelsen mellan S, MP, C och L. Strax före den omdiskuterade formuleringen om Vänsterpartiet finns en beskrivning av graden av samarbete mellan S-MP-regeringen och de två liberala partierna.

Så här lyder den: ”I de sakfrågor som omfattas av överenskommelsen kommer Centerpartiet och Liberalerna fullt ut medverka i beredningsprocesser både av utredningsdirektiv, propositioner till riksdagen, förordningsändringar som följer av ny lagstiftning samt i förekommande fall också uppdrag eller regleringsbrev till myndigheter.”

Det är ett enormt åtagande. I överenskommelsen ligger tre höst- och fyra vårbudgetar, ett hundratal statliga utredningar och minst lika många propositioner. I varje lagstiftningsärende som täcks av uppgörelsen ska Centern och Liberalerna vara med hela vägen från utformning av direktiv till utredning, skrivning av departementspromemoria, arbete med lagrådsremiss och proposition.

De liberala partiernas deltagande i uppdrag och regleringsbrev till myndigheter begränsas i överenskommelsen till ”i förekommande fall”, men bara regleringsbreven ger upphov till tusentals ärenden under mandatperioden.

Allt detta har Centern och Liberalerna tänkt göra med sina befintliga kansliresurser – där Centern visserligen inte begränsas av pengar – och, framför allt, utan att ha egna tjänstemän på departementen.

Det kan jämföras med det långt mindre omfattande samarbetet mellan den socialdemokratiska regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet efter valet 2002. MP och V fick åtta politiska tjänster var i Regeringskansliet samt varsitt samordningskansli på Finansdepartementet.

Samarbetet byggde på att de två stödpartierna skulle komma in sent i beslutsprocessen, om än tidigare än under de föregående åren. ”Huvudregeln är att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet får ta del av frågor efter att alla berörda inom Regeringskansliet har kommit fram till en gemensam ståndpunkt”, står det i Regeringskansliets årsbok. Statssekreterarna var grindvakter som avgjorde vilka frågor som omfattades av samarbetet och därmed skulle delges MP och V.

En viktig skillnad mellan då och nu är också att det var S-regeringen Persson som höll samarbetspartierna så långt från makten som möjligt. Nu är det Centern och Liberalerna som själva väljer att markera avstånd till regeringen medan S och MP av allt att döma gärna hade regerat ihop med C och L.

Centerns och Liberalernas inställning har, enligt uppgift, redan orsakat huvudbry i Regeringskansliet som nu utarbetar särskilda rutiner för att låta C och L delta i alla regeringens beredningar som de vill, men utanför Regeringskansliet, utan att det ska äventyra sekretess och liknande.

Varför väljer C och L att utsätta sig för detta? Jo, för att de vill både äta kakan och ha den kvar, både delta i regeringsarbetet och vara oppositionspartier. Senast i går talade Annie Lööf (C) om Centern som liberal opposition.

Det är ett strategiskt val, men ett illa genomtänkt sådant.

Centerns och Liberalernas beslut att släppa fram Stefan Löfven kommer med ett politiskt pris. Väljarna vill att politiker tar ansvar, men belönar inte nödvändigtvis de partier som gör det, sade Jan Björklund (L) insiktsfullt i veckan. C och L måste därför visa resultat av sin politik och minimera mängden schabbel i arbetet med regeringen. De har heller inte råd att framstå som otydliga om sin plats i relationen mellan regering och opposition.

Statsrådsposter för Centern och Liberalerna hade varit den bästa lösningen, inte bara för att genomföra reformagendan utan även för att sätta liberala avtryck på områden som EU- och utrikespolitik. När det har valts bort bör C och L åtminstone sluta med oppositionspratet och placera sina tjänstemän i Regeringskansliet. Det skulle göra livet lättare för alla.