Och att dessa demokratier är ett system som det inte räcker att reformera i smått, utan som borde ersättas av ett annat slags samhälle?

Ekot hörs av något gammalt och bekant. Det fanns en motsvarande angreppslinje mot demokratiska rättsstater och marknadsekonomier i den antidemokratiska yttervänstervågen på 70- talet och framåt. Demokratin var mest ett sken hette det, kapitalismen var i grunden likartad med fascismen. En del av oss som var med på den tiden lärde oss om politik i en lång och seg motståndskamp mot en marxism som var testuggande diktaturteoretisk i sin lära för de invigda, men i dagspolitiken utnyttjade allsköns missnöje.

Sedan rätt länge är extremismens magnetfält omkastade: Angreppen mot liberalism, och mot demokratiska samhällssystem i stort, kommer nu främst från radikaliserade högerriktningar. De har gemensamma nämnare i aggressiv antiliberalism och i sina propagandametoder. Men någonstans har de också ideologer. Döda, som de etnicitetstänkare i 1700-talets Tyskland och i antidemokratisk svensk höger för 100 år sedan, som visats upp i SD:s interna idéhistora. Eller levande, som i modern radikalkonservatism. Marc Plattner, som grundade den amerikanska Journal of Democracy, pekade i senaste numret på några inspiratörer bakom radikalhögern i bland annat Östeuropa.

En av dem är vice ordförande i den grupp i EU-parlamentet som svenska SD nu flyttat till. Det är denne Ryszard Legutko som står för bilden – eller rättare sagt den måttlösa nidbilden – av demokratierna som i grunden likartade med sovjetkommunismen. Legutko har varit senator och utbildningsminister i Polen, för nuvarande regeringspartiet PiS, ett av de dominerande partierna i EU-gruppen SD tillhör.

Sådana som Legutko kan få mest betydelse genom att radikaliteten i deras angrepp på den liberala demokratin kan ge understöd och förment legitimitet åt maktmetoder som ska försvåra eller omöjliggöra att makten efter val skiftar tillbaka till partier som inte är auktoritärt nationalkonservativa. Det är detta maktprogram som genomförs i Ungern, medan det i Polen, trots ansatser, ännu inte hunnit så långt.

Språkbruket hos Legutko eller liknande ideologer kan också skönjas när en sådan som Jimmie Åkesson utmålar socialliberalism som samhällsförstörande och något han ska bekämpa som dominerande över M och KD.

Legutko står för en ny upplaga av en äldre konservativt-katolsk kritik av både demokratin och liberalismen, som han menar hör ihop med kommunismen i en positiv syn på framsteg och modernitet. Det polemiska tricket är att sedan försöka sätta likhetstecken mellan liberal demokrati och såväl inskränkt materialism som en i naturvetenskaplig förklädnad uppträdande intolerans mot kyrkliga, konstnärliga eller humanistiska betraktelsesätt.

Det finns många slag av oförståelse och intolerans som skapar dåligt klimat i samhällsdebatt och i akademiska sammanhang. Men det är verkligen inte något som måste följa av den demokratiska överideologin och den liberala synen på det öppna samhället med andlig och politisk frihet.

De som i stället vill ha auktoritära konservativa system tar gärna till ett nyspråk, där det är friheten som sägs leda till det förtryckande eller, med Legutkos ord, det totalitära.