Förbundsordförande Andreas Miller förklarade att det ”uppstått en fartblindhet”, där det saknades sensorer för vad som är rimligt i ett fackförbund (Sveriges Radio, 19/2).

Ledarna är inte ensamma om att förlora känslan för proportioner. Även om det inte går att jämföra ett fackförbunds tveksamheter med tillämpningen av svensk lagstiftning, märks samma fartblindhet om hur rättsstaten Sverige ska behandla svenska medborgare som anslutit sig till IS.

Erik Nord, polischef i Göteborg, förklarade i februari att det är ”enklare, billigare och mer träffsäkert” att återkalla IS-terroristernas svenska medborgarskap, än att åtala dem i svensk domstol, samt att det inte är en stor fråga om de skulle bli statslösa (P1-morgon, 25/2).

Christian Sonesson (M), kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, slog nyligen fast att IS-anhängare inte är välkomna till hans kommun och de som ändå bosätter sig där kommer inte att få tillgång till samhällsservice från kommunen (Expressen, 18/3).

Sverigedemokraterna föreslår att nya terrorlagar ska tillämpas retroaktivt och om det inte går, vilket det enligt dagens grundlag inte gör, är grundlagen ett onödigt hinder för ”nödvändiga politiska beslut” (TT, 12/3).

Även om slagen är stenhårda är de slag i luften och en del av den fartblinda tävling som går ut på att trampa hårdast på gasen, utan en tanke på vad som är rimligt eller vilka principer som inte är förhandlingsbara i en rättsstat.

Grundlagarna har inte införts för att jävlas, utan för att en demokratis hörnstenar inte ska kunna krossas hur som helst.

Svensk rättstillämpning ska inte utgå ifrån vad som är enkelt och billigt, utan från hur alla ska kunna få en så rättssäker prövning som möjligt, där ingen får göras statslös och vi hellre friar än fäller.

Och anledningen till att en kommun inte tillåts göra skillnad på folk och folk, inte ens med motiveringen att vissa personer bekänner sig till en våldsbejakande ideologi eller har begått vidriga handlingar, är att det är domstolarna som dömer och bestämmer eventuella straff – inte socialtjänsten eller kommunfullmäktige.

Budskapet som målas fram av Nord, Sonesson och SD är att ändamålet helgar medlen – underförstått har de som protesterar inte förstått allvaret och är inte beredda att göra vad som krävs – vilket är en attityd som även märktes i början av året när allt fler började förespråka en grön diktatur för att lösa klimathotet.

Det vore inte bara illa av principiella skäl och för att det innebär att man utgår ifrån att de flestas tankeförmåga är så begränsad att de inte vet sitt eget bästa. Det är dessutom farligt eftersom en diktator, som rent teoretiskt kan ha ett gott syfte i inledningsskedet, så småningom sannolikt kommer att vilja gå över lik för att nå det övergripande målet.

Då händer samma sak som i debatten om IS-terroristerna: Gränsen för vad som är rimligt flyttas, fartblindhet uppstår och resan riskerar att sluta rakt ner i diket.