Men att kanterna förenas i antiliberalism och ger varandra draghjälp har blivit vanligt även i nutid, och i oblodiga former. Likheten är påfallande mellan Donald Trumps attacker mot frihandeln och de som kom från yttre vänster och ibland yttre höger i Europa – liksom från handelshinderkramare i näringsliv och fack på båda sidorna om Atlanten (fast inte i Sverige).

Prov på samma sak är missnöjeshetsen mot Frankrikes president Emmanuel Macron från fascistisk populisthöger och vänstersocialistisk populistvänster.

Men gör inte misstaget att tro att den faran bara finns på avstånd! Populistisk missnöjespolitik som lovar rättvisa men leder till motsatsen kan vara både höger och vänster. Den kan bli ett nejblock av ytterhöger, socialistvänster och närsynta gruppintressen, som kan spärra vägen för sådant som stimulerar arbete och företagande.

Det är inte så enkelt som att borgerlig politik ger bättre välfärd och att socialistisk politik leder till tillbakagång och underminerad välfärd. Inte heller det omvända stämmer. En nödvändig lärdom av de svåra finans- och budgetkriserna i Europa som bröt ut för tio år sedan är att de uppstod genom en mix av sämre socialistisk och sämre kristdemokratisk eller socialkonservativ politik.

Sverige lyckades gå motsatt väg, och lyfte sig med möda ur en ond cirkel av inflation, undergrävd konkurrenskraft, och underminering av välfärdens ekonomiska stabilitet. Det gick därför att politiken, fastän regeringarnas färg växlade, hade en liberal ekonomisk kärna av skattereformer och pensionsreform som gjorde arbete långt mindre olönsamt, av sanerad budgetpolitik, framgångsrik penningpolitik samt sådana avregleringar som frigjorde effektivitet och förnyelse.

Samtidigt är det slående hur mer än 20 års agitation från många håll mot svenska regeringar har gått ut på att det skadliga för välfärden skulle vara arbetsvänliga skatter, bättre företagsklimat, industrin som löneledande, ekonomiskt stabila socialförsäkringar och ordnade statsfinanser. Det går en obruten linje från detta grundläggande misstag till mycket av detkvirr från vänster som nu riktas mot att Stefan Löfven gjort ett gemensamt arbetsprogram med Liberalerna och Centerpartiet, och även MP. Men den verkliga måltavlan är en annan då krav ställs på förkortad arbetstidmitt i svår arbetskraftsbrist, eller mångmiljardbelopp i pensionsrätter utan inbetalningar till pensionssystemet, eller slopande av de budgetmål som ska förhindra ett återfall i ständiga, stora underskott. Det vänsterkvirrarna ännu slåss mot är Ingvar Carlssons och Göran Perssons vägval på 90-talet.

Ser vi till hela Västeuropa har det varit rätt vanligt med upprörda rop och ideologiska bannbullor mot att "nyliberalismen" brett ut sig, när avregleringar kommit på tal, och när frihandel ersatt handelshinder. I länder som Italien, Österrike och tidigare även Frankrike har motståndet ofta lyckats. Det har haft både konservativ, socialistisk och lobbyistpräglad karaktär. Yrkesgrupper skyddade av privilegier. Personalgrupper med socialförsäkringsvillkor som de privatanställda inte har del av. Ineffektiva sjukvårdsorganisationer med mängder av illa använda vårdplatser. Affärsdrivande förvaltningar fria från krav på upphandling och effektivitet. Sådant frodades och skyddades länge och på många håll.

I Sverige fanns mindre av detta, och att arbetarrörelse och liberalism sedan länge var den svenska politikens frihandelsvänner hade en hälsosam inverkan på många områden.

Januariavtalet bryter en del av de ytliga mönstren i partitaktikens värld. Men det är inget brott mot liberalismens eller mot arbetarrörelsens längre historiska tradition. Tvärtom. Det passar in bra vid gränssnittet mellan ekonomiprofessorn och partiledaren Bertil Ohlins socialliberalism och socialministerns Gustav Möllersutbyggnad av sociala skyddsnät

Den riktigt djupa idékrisen finns på ett par andra ställen. Ska det bli borgerlig strategi att skjuta på när populistisk ytterhöger och populistisk yttervänster driver fram missnöje? Ska man med bådas hjälp agitera mot mycket som kan kännas kortsiktigt obekvämt eller som är oaptitligt för intresseorganisationer som bara ser till sitt eget? Frestelsen finns. Dess frätande verkan märks redan i det öppna pratandet på konservativt partiledarhåll om misstroendevotum med hjälp av både V och SD.

Antiliberalismens väg, öppningen mot Trump och mot den europeiska ytterhögern har blivit en avgörande knäckfråga i europeisk högerborgerlighet. Precis där kommer också näringslivsorganisationer och åtskilliga andra gruppintressekanslier att möta det de så ogärna vill veta av – samvetsfrågor.