Det är inte alltid lätt att med en lärares pedagogik förklara högtider och traditioner för ett barn. Vi kan ju säga som så att min memorerade version av uttåget ur Egypten möjligen skiljer sig något från bibelns version.

Skulle jag vilja att mina framtida barn gick i en judisk skola? Kanske.

Då får de fira purim och chanukka i stället för påsk och jul. Klä ut sig till drottning Ester i stället för Lucia. Få judiska vänner.

Kanske inte. Kristna traditioner är ju också en del av mitt kulturarv.

Luciatåg är en av vinterns höjdpunkter. Kanske, fast det är långtifrån säkert, får de träffa en större mångfald av människor.

Även om detta lär vara en vånda jag kommer att få leva med som förälder med en minoritetskultur och -religion, så är det viktigt att det är min vånda, inte statens. Ofta hörs det att religion är en privatsak och att skolan ska vara neutral. Enbart den som vuxit upp i majoritetskulturen kan komma med ett så befängt påstående som att den svenska skolan skulle vara kulturellt och religiöst neutral. Det är dessutom ofta samma personer – som de inom Liberalerna – som nu vill förbjuda religiösa friskolor som kämpat för att skolor ska kunna hålla skolavslutningar i kyrkor och sjunga psalmer.

Men även den som vill att skolan ska vara neutral gentemot kristendomen misstar sig. För det går inte, trots att många liberaler gärna vill, att helt separera kultur från religion. Om vi skulle befria den svenska skolan från sitt kristna arv skulle vi behöva kasta ut de flesta djupt uppskattade traditioner. Alternativt inför vi alla tänkbara traditioner från alla tänkbara religioner. Inget av alternativen är rimligt.

För religion är inte enbart en privatsak. För att upprätthålla ett kulturarv, ofta byggt runt en religion, krävs institutioner. I Sverige, till skillnad från i andra länder, drivs många institutioner så som förskola, skola, gymnasium och äldrevård i offentlig regi med få eller inga privata alternativ. Om alla dessa institutioner ska vara "neutrala" är det i praktiken minoriteterna som får ge upp sina arv så att majoriteten ska kunna breda ut sitt i offentlighetens och jämlikhetens namn

Därför är religiösa friskolor ytterst en frihetsfråga, där vi skyddas från en stat som dikterar hur vi ska leva. Det är många som i debatten kommit till den judiska friskolans försvar. Till skillnad från muslimer verkar vi judar av många anses som en skötsam minoritet och får därför behålla vår skola. Men friheten att leva ett judiskt, eller muslimskt, liv kan inte existera på nåder av staten och majoritetssamhället. Den välviljan har vi lärt oss kommer och går.

Svenska skolan kommer även i fortsättningen att föra vidare ett kristet kulturarv och det är inget att uppröras över. Statens neutralitet bör i stället bestå i en laissez-faire-inställning till religiösa friskolor, där andra religioner och kulturer får blomstra inom ramen för en gemensam läroplan.

Clara Sandelind är doktor i statsvetenskap vid University of Sheffield och fristående krönikör.