Inför bortamötet med Hallby hade Guif bara tagit en pinne på bortaplan.

I Jönköping såg dock vändningen ut att komma.

Guif hade 17–10 i paus och 23–17 en bra bit in i andra.

Då tog bensinen slut. Guif svarade för en fullständigt obegriplig genomklappning. Laget slutade av någon anledning spela och när Hallby väl bjudits in i matchen tackade nykomlingen för det och gick  både om och förbi.

 

Jag måste säga att idrott är märkligt ibland.

Från att ha spelat, kanske inte briljant, men i alla fall väldigt bra första 30 minuterna hände något konstigt.

Att försöka förklara det är näst intill omöjligt, men i mångt och mycket sitter det nog i skallarna.

För när Guif började bränna det ena klara läget efter det andra kom säkert tankarna. Och det var chanser som inte var dåliga heller. Det bommades från mitten, det missades från kanterna och killarna på nio meter spelade så sakta att man ibland trodde det var i slowmotion.

Spelarna började grubbla. Vilket inte är en bra ingrediens i sportens värld.

Farten försvann  och ersattes av rädsla där ingen ville kliva fram mer än Eric Johansson.

Vad Guif ska göra nu är omöjligt att veta. Glömma och gå vidare, ja ... lätt att säga men svårt att göra. Det här är en förlust som gör ont i hela föreningen.

Den här torsken svider garanterat mer än någon kan ana.

Samtidigt som Hallby så klart får en boost utan dess like. 

Det är inte var dag ett lag är uträknat och ändå vinner.

En sak är nämligen solklar. Man får inte tappa så här även om det är handboll och mycket kan hända.

 

Nu har Guif den här hösten förlorat dubbelt mot Hallby och en gång vardera mot Helsingborg, Varberg och Önnered.

Fem matcher mot bottenkonkurrenterna som inte gett något annat än kraschat självförtroende.

Nu väntar härnäst två hemmafighter. Först Sävehof på fredag, sedan Alingsås på måndag.

Till de matcherna behöver Eskilstunakillarna på något vis nollställas.

En psykolog eller vem som helst måste få spelarna att förstå att de inte är så dåliga och att de måste börja lita på sitt spel.

För det syntes så tydligt sista tio minuterna under måndagskvällen att rädslan att förlora var mångdubbelt större än känslan av att våga vinna.

För oj, vad jag lider med hela det här unga gänget. Det här blir inte lätt att ruska av sig. Dessvärre ...