I programtexten om det politiska samtalet, som ska behandlas i eftermiddag, understryker partiet vikten av det facklig-politiska samarbetet på ett sätt som antyder att det är hotat. Bara 4 av 10 LO-medlemmar röstade på S i höstas – jämfört med 6 av 10 2006 – och hälften av LO-förbunden har valt att inte stödja S ekonomiskt.

Än värre för partistrategerna är dock att valresultatet på 28,3 procent tydliggör att socialdemokratin inte bara har tappat LO, utan stora delar av folket. Till skillnad från Palme uppmanas Stefan Löfven inte att lyssna på rörelsen, utan ”ha örat mot marken”, och i programmet står även att ”vår trovärdighet förutsätter att vi ser samma problem som vanligt folk ser”, vilket inte hade behövt påpekas om det varit så i dag.

Samma varningsklockor ringer i Socialdemokraternas valanalys, som presenterades tidigare i veckan. S har tappat mest bland arbetarväljare på landsbygden och utanför storstadsregionerna, alltså där de traditionellt sett har haft sina starkaste fästen, och ju yngre väljare, desto svagare stöd.

Samtidigt har partiet vunnit nytt blod – högutbildade i storstäderna – men som det står i valanalysen: ”Om man beskriver valresultatet genom dessa två grupper kan man i någon mening säga att förlusten i de grupper där partier går bakåt är större än vinsten i de grupper där partiet går framåt”. I motsats till C och KD har S alltså inte lyckats byta ut sin förra väljarkår mot en ny, utan mest ägnat sig åt att byta bort. På så sätt kan det mycket väl vara smart att gå tillbaka till rötterna och låta politikutvecklingen ”ske i samarbete med LO”.

Problemet är att välja även är att välja bort. Flera fackförbund är inte särskilt imponerade av januariavtalet som S slutit med MP, C och L. Pappers ordförande var nära att ”gå i backen” när han läste uppgörelsen och menar att S måste gå i opposition mot regeringspolitiken.

Om Löfven följer rådet riskerar han att långsiktigt förlora regeringsmakten, eftersom inte ens en S-statsminister med trovärdighet kan gå i intern opposition hur hårt som helst.

Därför är det kanske bäst för Löfven att inte lyssna på den högljuddaste delen av rörelsen.