Ledare När Ulf Kristersson (M) fick veta att regeringen valt att utestänga Sverigedemokraterna från partisamtalen om arbetet mot gängbrottsligheten blev han mycket arg: ”Då gick topplocket på mig”. 

Det är den formuleringen som Kristersson använde, både i september och häromdagen.

Ordvalet är intressant. Uttrycket är gammalt och syftar på topplocket i en motor. Dess funktion är att stänga den övre delen i motorns förbränningskammare. Vid höga temperaturer och vibrationer i motorn kan topplocket spricka eller flyga av. Som beskrivning av känslor syftar ett topplock som ”går” på okontrollerad ilska, där det helt enkelt kokar över. 

 

Det var alltså det som hände Kristersson den där dagen i september när han fick veta att SD utestängs från partiöverläggningar. Ett beslut från statsministern som, till skillnad mot de gängrelaterade morden, var rätt trivialt, vilket inte kan sägas om Kristerssons reaktion som han har lyft fram som vägledande för hans senare göranden och låtanden. 

Han skrev en debattartikel i Dagens Industri där han upprördes över utestängningen av SD. Han höll sitt sensommartal i samma känsloläge där han ställde ultimativa krav till regeringen för att delta i samtalen. 

Och han återvände till det som hände i september – genom att åter använda topplocksmetaforen – när han i veckan beskrev bakgrunden till sitt beslut att samarbeta med SD. Trots tidigare ställningstagande att ett sådant samarbete stred mot hans värderingar.

 

Vill vi ha övertända politiker med flygande topplock? Är det denna känslomässiga stabilitet vi kan förvänta oss av dem som ska leda landet vid kriser?

Men det kan också vara ett stilgrepp, en spelad ilska som ska signalera allvar och politisk styrka, samt visa att tillståndet i landet är så allvarligt att löften kan brytas och principer åsidosättas. Det sättet att förhålla sig till frågorna blir lätt stilbildande för andra politiker, varefter volymen fortsätter att skruvas upp, saklighet och noggrannhet får ge vika och gränserna för det politiska umgänget flyttas.

 

En sådan gräns är hotet om misstroende mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). Att Vänsterpartiet tillsammans med inte bara moderater och kristdemokrater, utan även SD, skulle försätta en socialdemokratiskt ledd regering i en situation där den kan tvingas avgå, var otänkbart för inte så länge sedan.

Eller att M och KD skulle göra samma sak på grund av en reform vars huvuddrag de två partierna står bakom. De har visserligen aldrig varit förtjusta i att låta lagen om valfrihetssystem, LOV, ha ett så stort genomslag i arbetsmarknadspolitiken. Men att orsaka regeringskris på grund av detta borde inte komma på fråga utifrån sakpolitisk logik.

Den taktiska logiken är dock en annan. M och KD har förväxlat opposition med politisk oförsonlighet. De har målat in sig i ett hörn med utfästelser om att fälla regeringen när som helst och på vilken fråga som helst. Så när Vänsterpartiet kallade hade de inget val, liksom de inte hade något sådant när Sverigedemokraterna yrkade på misstroende mot justitieminister Morgan Johansson (S) för några veckor sedan.

Regeringen borde ha goda förutsättningar att trots allt rida ut detta med hjälp av en minskning av tillämpningen av LOV, utöver det extra anslaget till Arbetsförmedlingen och uppdraget om närvaro i hela landet som redan har getts. Alla partier förutom SD har också goda skäl att försöka undvika ett extra val. Men inget är säkert när alla sidor väljer att spela högt och vill komma ut som vinnare.

 

Och även om ansvaret nu ligger tungt på V, M och KD – sabotageröstarna i SD spelar i en egen division – har också partierna i Januariavtalet bidragit till att flytta gränserna. S och MP nappade 2013 på SD:s invit att lyfta ut en sänkning av den statliga inkomstskatten ur statsbudgeten, något som aldrig hade hänt tidigare.

L och C använde 2017 ett hot om misstroende mot finansminister Magdalena Andersson (S) för att stoppa två skattehöjningar. De två partierna bör därför tala med väldigt små bokstäver om missbruk av misstroendevapnet, som ursprungligen fanns till för att kunna avsätta statsråd som missköter sina uppdrag, inte för att oppositionen ogillar deras sakpolitik.

 

Regeringen styr på riksdagens nåder, inte tal om annat. Samtidigt bör alla ansvarstagande partier vara intresserade av politiska umgängesformer som inte innebär att svinhugg går igen vid maktskifte.