Signerat Det var ingen hemlighet att den franske författaren Gabriel Matzneff gillade att ha sex med minderåriga.

Handlingarna finns skildrade i hans böcker, där han exempelvis beskriver sexuella relationer med barn som ”ett heligt äventyr”. I intervjuer har han sagt att han tycker om unga flickor, som är snällare än äldre, och med tanke på hyllningarna verkar det litterära Frankrike generellt ha köpt versionen om det äventyrliga i att en äldre man ligger med 12-16-åringar. (DN, 31/1

 

Artikelbild

| Susanne Nyström.

Tills nu. 

I början av januari släpptes boken "Samtycke", där ett av barnen ger sin version. Den 47-åriga förläggaren Vanessa Springora skriver om hur hon som 14-åring förfördes av författaren och hur han utnyttjade hennes utsatthet som vilsen tonåring. 

Med meningar som ”Vid 14 års ålder ska inte en man på 50 år vänta på en utanför skolan, man ska inte bo på hotell med honom, inte heller befinna sig i hans säng, med hans penis i munnen medan andra äter mellanmål” vänder hon på perspektivet. Plötsligt finns det inte en version av det som hände, utan två, och den i dag 83-årige Gabriel Matzneff menar att boken är "orättvis".

 

Så kan det givetvis vara, även om det enligt fransk lag är olagligt för en vuxen att ha sex med någon under 15 år (SVT, 8/1).

Men poängen är inte om boken är rättvis eller orättvis. En del upplever kanske Gabriel Matzneffs böcker som orättvisa.

Poängen är dels att det har uppstått en debatt som gör att offren kan få upprättelse. Dels att tiden när enskilda personer, oftast män, automatiskt hade tolkningsföreträde är förbi.

 

Det gäller inte bara, eller ens främst, vid sexuella relationer och lagbrott. Det handlar lika mycket om verklighetsbeskrivningen överlag, vilket kan kännas som en käftsmäll för den som tidigare hade ensamrätt på sanningen.

Eller som journalisten Katarina Wennstam beskrev saken i början av året, när hon i en krönika citerade konstnären Jessica Hallbäck: "Om du är van vid att vara privilegierad känns jämlikhet som förtryck". (Expressen, 7/1)

 

Ungefär samma sak skildras av PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri. Efter ett besök i ett nedgånget samhälle i USA konstaterar han att "Den gamla vita majoriteten håller på att bli en minoritet i USA och tappar rollen som majoritetskultur" (2/2).

Det stämmer inte bara på andra sidan Atlanten, om man med kultur går bortom sådant som mat och högtider. Medan det förr fanns en grupp, i många fall vita män, som var den självklara utgångspunkten i politiken och samhällsdebatten, finns det i dag många som kan räknas in i olika grupper, som inte nöjer sig med att hålla till i periferin, utan förväntar sig att bli tagna på allvar.

 

Det betyder inte att någon har förlorat rätten att göra sin röst hörd politiskt, delta i samhällsdebatten eller utöva sin kultur. Däremot har en del underförstådda privilegier försvunnit. 

Ingen kan längre räkna med att andra ska ge ens egen grupp tolkningsföreträde eller att ens ståndpunkter ska anses vara överordnade. Den som förr hade problemformuleringsprivilegiet får nöja sig med att vara en av flera som ger sitt perspektiv på tillvaron.

 

Därmed inte sagt att det finns någon ursäkt för att det på många håll saknas en politik för platser som Gud glömde när samhällsutvecklingen tog fart, vilket PM Nilsson skildrar i sin text. När jobb försvinner, butiker lägger ner och framtiden tycks vara någon annanstans, är det inte konstigt om de boende drömmer sig tillbaka och känner att allt var bättre förr.

Framför allt eftersom det på många sätt var det just där. Både sett till samhällsservice och framtidstro, men kanske framför allt statusmässigt, åtminstone för männen, vilket för oss tillbaka till förlorade privilegier.

 

När en grupp vinner nya rättigheter – som när kvinnor fick rösträtt – får en annan samtidigt dela med sig av sin makt och ges därmed en mindre andel av inflytandet.

Så är det även i dag. När allt fler kräver att få samma rättigheter som personerna högst upp i samhällspyramiden, kommer högstatusgruppens status successivt att dala. Inte för att de förlorar några individuella rättigheter, utan för att gruppens självklara position försvinner, vilket många i den sannolikt upplever som orättvist.

Om du är van vid att vara privilegierad känns jämlikhet som förtryck.