Det som här syns är en klyfta inom europeisk, och svensk, konservatism. KD:s förstanamn i EU-valet, Sara Skyttedal, betecknade nyligen Ungerns Viktor Orbán, som gjort sitt land till i praktiken en auktoritär enpartistat, som lika värd att ”störtas” som franske presidenten Emmanuel Macron.

Hon fördömer den som samlade en bred demokratisk opinion för att stå emot den nyfascistiska och Putinunderstödda franska ytterhögern. Hennes angrepp mot Macron följer den radikala högerns mall.

Den avgående kommissionsordföranden i EU, kristdemokraten Jean-Claude Juncker, tillsattes efter att ha varit huvudkandidat i EU-valet 2014 för den grupp där M och KD ingår. Så som varit vanligt när topposterna i EU utses skedde det i en samförståndslösning mellan konservativa och socialdemokrater – de största parlamentsgrupperna. Nu väntas båda dessa grupper förlora en del mandat.

Samtidigt har klyftan vidgats bland de konservativa partierna i fråga om att argumentera som yttre högern och samverka med denna. Ett dåligt tecken är att den kristdemokratiske huvudkandidaten och aspiranten på ordförandeposten i kommissionen nu är Manfred Weber från bayerska CSU-partiet. Han har i det längsta hållit Viktor Orbán om ryggen, trots att denne inskränkt yttrandefriheten och varit ohöljt antisemitisk i sin propaganda.

Ledande CSU-politiker har varit interna sabotörer mot Angela Merkel som förbundskansler och tidigare partiledare. Den auktoritäre Orbán har varit inbjuden till bayerska partikongresser som ideologisk bundsförvant. Manfred Weber borde ses som ett oacceptabelt namn som ordförande i kommissionen. Men hans motkandidat, tidigare finländske statsministern Alexander Stubb, förlorade med illavarslande stora siffror då de konservativa partierna röstade om saken.

KD är med Sara Skyttedal som toppkandidat uppenbart på väg in i det läger som öppnar sig mot den radikalnationella högern. Men vilket besked kan Moderaterna ge före valet, på frågan om de kan utfästa sig att söka samförstånd med andra partigrupper och rösta fram en bättre kandidat än Weber?

Demokratiernas samarbete under efterkrigstiden har vilat på – och lyckats tack vare – det som den amerikanske historikern Arthur Schlesinger kallade den ”vitala centern”, alltså moderata konservativa, demokratiska socialister och liberaler.

När en del konservativa i stället föredrar Trump i USA och samarbete med radikalhögern i Europa, innebär detta en brytning med det som varit själva grunden för de västerländska demokratiernas framgång i kampen mot både kommunism och högerextremism.

Den motsatsen var också central i en debatt i Expressen-TV i onsdags, mellan Liberalernas Jan Björklund och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Den senare framställde det nära europeiska demokratiska samarbetet, personifierat av den franske presidenten Macron, som det största hotet mot Europa.

Jan Björklund företrädde i stället just det breda demokratiska samarbete som länge förenat liberaler med socialdemokrater och moderat konservativa, i både EU och Nato.

Detta samarbete är vad den europeiska radikalhögern med SD och dess meningsfränder avskyr. De stämplar det med det som för Åkesson är ett favoritskällsord: vänsterliberalism. Det är också längs den skiljelinjen som klyftan har öppnats mellan förre M-statsministern Carl Bildt och kretsen kring nuvarande KD-ledaren.