En sittande brittisk regering har de visserligen. Men den har länge varit sönderfallande. Dess parlamentariska underlag är i spillror. Det konservativa partiet har inte formellt sprängts i tre. Men mot premiärministern Theresa May, som försöker driva igenom avtalet om formerna för utträdet ur EU, står både en del av partiet som vill fortsätta inom EU, och en hård höger som föredrar att EU-medlemskapet upphör utan något avtal alls om de framtida relationerna.

Storbritanniens reträtt från det europeiska samarbetet innebär en försämrad utrikespolitisk och ekonomisk situation även för Sverige. Så länge Storbritanniens politik var i bättre skick var Storbritannienen meningsfrände i mycket av EU-arbetet. Detta gällde oavsett hur regeringarna växlade i London, om de bildades av socialdemokratiska Labour, av konservativa Tories eller av de senare i koalition med det liberala partiet.

När Theresa Mays företrädare David Cameron som en taktisk manöver försökte hålla den Europafientliga partihögern ifrån sig med en folkomröstning, och i stället släppte loss ett stormanlopp av missnöjespolitik och främlingsfientlighet, var det en mycket bred enighet i svensk politik om hur viktigt för Sverige det var att Storbritannien blev kvar i EU. Nästan de enda som verkligen hejade på ett brittiskt utträde var det brittiska EU-negativa ytterhögerpartiet UKIP:s svenska samarbetsparti, SD.

UKIP dominerade under en följd av år den grupp i EU-parlamentet där bland andra SD och en del av underlaget för den nuvarande italienska ytterhögerregeringen ingick. I dag är det dock den närmast rabiata partihögern inom Tories som dominerar den hårda Brexitlinjen i Storbritannien.

EU-motståndarna lyckades samla ihop 52 procent i folkomröstningen med tomma påståenden om stora vinster som skulle kunna användas till sjukvård, med agitation mot östeuropeiska arbetare – och med påståenden om att Storbritannien skulle kunna lämna EU:s tullunion och inre marknad utan något slags tullgräns mellan Nordirland och Republiken Irland.

Mays regering har lyckats få till ett avtal som krossar sådana illusioner men ändå syftar till mjukare övergång där en hel del EU-regler förblir gällande tills vidare. Det har utlöst uppror i den hårda Brexithögern. Det som avgörs i dag och kan följas av fortsatt stor dramatik senare i veckan, är om Mays avtal fälls genom att EU-vännerna i olika partier, de konservativas hårda höger samt Labours taktiserande partiledning alla röstar nej.

I så fall vore det rimligt att byta regering, att få anstånd med utträdesdatum och att ordna en ny folkomröstning där väljarna ställs inför att Brexitkampanjens propaganda om fördelarna med att lämna EU nu obarmhärtigt avslöjats som ihålig. Hade inte det största oppositionspartiet Labour hamnat under styre av vänstersocialisten Jeremy Corbyn hade det varit lättare att bilda en regering av EU-anhängare ur olika partier.

Brexithögern håller den tidigare folkomröstningen som helig, men vill till varje pris hindra att väljarna åter ges tillfälle att rösta om samma sak.

Vart det tar vägen är svårt att säga. Abrupt Brexit utan avtal kan vålla kaos vid gränspassager och i handel, och störa läkemedels- och matförsörjning. Det inte uteslutas, trots att en klar majoritet i parlamentet vill undvika ett utträde helt utan avtal.

En av många lärdomar av detta sönderfall är vilken fara för demokratiska länders ekonomi och sociala förhållanden som uppstår om radikalisering på ytterkanterna kan ta överhanden. Brexithögern är en del av samma bredare fenomen som Trumphögern och floran av radikala högerpopulister på kontinenten och i Norden. Labours oförmåga att vara ett alternativ beror på att partiet höggs i ryggen från sin egen vänster och erövrades av denna. Motsvarigheter till båda delarna ska vi akta oss för i Sverige – och i alla demokratier som vill behålla frihet och välstånd.