Replik Dana Pourkomeylian berättar i sin gästkrönika (11/2) en historia som många flyktingar känner igen. I detta fall saknas det israeliska perspektivet helt. Hur Israel angreps 1948 av sina grannländer men som blev en blomstrande demokrati. Israel är en framgångssaga på många sätt. Innovation, öppen debatt och lika rättigheter för alla medborgare. De arabiska grannländerna och palestinierna är låsta i avgrundens diktatur. 

Konflikten är dock alltid närvarande, men i dag finns det en väg framåt. Donald Trump lanserade en fredsplan som tog i beaktande inte 1967-års verklighet, utan dagens. 

Palestiniernas svar såsom alltid var direkt att säga nej och neka att ens förhandla om saken. Nej har man blivit bra på att säga. De senaste 15 åren är det allt man har sagt. Allt detta medan Israel har fått allt starkare band till forna fiender i persiska gulfen och en starkare ekonomi.

 Martin Telinius
Fil mag statsvetenskap

 

SVAR: Om nu "att vara en demokrati" berättigade allt man gör och vill göra. Om något borde det vara mer förkastligt när en demokrati bryter mot mänskliga rättigheter (vilket Israel bevisligen gör i och med de illegala bosättningarna) där folket står bakom politikerna, jämfört när en grupp icke demokratiskt valda galningar gör detsamma. Utöver detta är Israels demokratiska institution allt annat än felfri, med attacker på civilsamhälle och journalistkår.

Konfliktens kärna är just omvärldens envishet att ställa sig på den ena eller andras "sida", eller ta det ena eller andra "perspektivet", vilket Trumps avtal så tydligt gör. Det enda perspektiv som är berättigat i frågan är civilbefolkningens, såväl den israeliska som palestinska. Och då spelar det heller ingen roll från vilken "sida" bomberna regnar.

Dana Pourkomeylian