Ledare Bilderna från Berlinmuren som finns på mångas näthinnor togs på dagen för 30 år sedan, den 9 november 1989. På en kvällspresskonferens råkade den östtyska regeringens talesperson meddela i förtid att DDR-medborgare nu tilläts att fritt resa ut ur landet. Tusentals östtyskar begav sig till gränsövergångarna där gränsvakter bara kunde se på när folkmassorna gick genom eller bara satte eller ställde sig på muren.

Det var en händelse som markerade att det inte fanns någon återvändo. Östtysklands och de övriga europeiska sovjetsatelliternas saga var slut. Frihetsvågen som svepte över Centraleuropa, när Sovjets grepp lättade, gick inte att stoppa.

Ett par år senare upplöstes även Sovjetunionen. Kalla kriget var definitivt över. Demokratin hade segrat i Europa och skulle befästas i en utvidgad och politiskt fördjupad europeisk union.

Dagens jubileumsbilder är mer nedtonade. Vi talar om auktoritära tillbakagångar i flera länder och om den intoleranta nationalismens pånyttfödelse i både öst och väst. Vi bevittnar Brexit och ser hur europeiska politiker driver på för byggandet av en ny typ av Berlinmurar, denna gång runt Europa, för att stoppa icke-européers längtan efter frihet.

Ett av de mörkaste perspektiven gavs häromveckan av Timothy Garton Ash i The Guardian. Han ville att vi skulle föreställa oss att någon som bevittnat befrielsen av Västeuropa 1945 återvände 1975 bara för att upptäcka att diktatorerna var tillbaka. Så känns det att komma tillbaka till Centraleuropa 2019, 30 år efter de så kallade sammetsrevolutionerna, menade han.

Garton Ash ser dock även motkrafter mot de auktoritära regimerna i Ungern och Polen, och pekar på frihetlig utveckling i andra delar av Centraleuropa, som Slovakien – 1990-talets odemokratiska paria.

Så är det. Inte ens Ungern, som av organisationen Freedom House nyligen nedgraderades från "fritt" till "delvis fritt", är i närheten av 1900-talets totalitära stater.

Man behöver heller inte söka efter dramatiska svar på den på senare tid ofta upprepade frågan "Vad hände efter 1989?". Det finns förstås viktiga skeenden, som finanskrisen 2008-2009 som knäckte ekonomier, ritade om flera länders politiska kartor och gav draghjälp till ytterrörelser. Men det räcker inte för att förklara antiliberala tendenser.

Viktigare är att se att det inte finns några naturlagar som driver mänskligheten mot demokrati och fredlig samexistens. Fria individer gör långt ifrån alltid frihetliga val. Många låter sig förföras av politiska hatpredikanter, medan ytterligare några helt enkelt inte är demokrater. Så har det alltid varit.

Och i den mån någon trodde på en sammetslen övergång till liberal demokrati i de före detta europeiska diktaturerna borde hen ha tänkt om redan i början 1990-talet. Det tidigare kuvade Europa fick varierande grad av demokrati och av marknadsekonomi drivet välstånd. Men även Balkankrig med dess folkmord, samt ökad ojämlikhet och en penningstinn brottslighet med djupa försänkningar i korrupt politik över hela Central- och Östeuropa.

Rysk revanschism fanns också där. Den kunde inte, plågad av finansiella problem, inre motsättningar och sitt ekonomiska beroende av västs goda vilja, ta några stora kliv. Men den bedrev sina lokala krig och upprätthöll aggressiva anspråk på länderna i ”nära utlandet”. 

De krafter som bäddade för Storbritanniens process att lämna EU har också alltid funnits i brittisk politik, om än i annan skepnad, som väletablerade föreställningar om ett engelskt exklusivt annorlundaskap.

Men det går även att se glaset som halvfullt. I stället för att fixera blicken vid de politiska urspårningarna och tillbakagångarna i Europa, kan man se framgångarna.

De 12 EG-länderna 1989 är i dag 28 EU-medlemmar i ett fördjupat samarbete. EU-maskineriet hackar men mal på för att stödja medborgarna i allt från att ringa billigt i hela unionen till att straffa rysk aggression. 

Och om det är något som Brexit-såpan har visat övriga EU-länder, så är det att de sammanhållande krafterna, i form av gemensamma lagar och institutioner, är starkare än separatistiska fantasier. Britternas plåga har sannolikt för lång tid vaccinerat andra EU-medlemmar mot att gå samma väg, samtidigt som fler länder knackar på EU:s dörr.

Demokratin i Polen och än mer i Ungern är kraftigt försvagad men inte knäckt. De polska medierna håller stånd. Den anständiga ungerska oppositionen har börjat lära sig att samarbeta och vann nyligen borgmästarvalet i Budapest.

Så nej, den som jämför 1989 med 2019 bör inte vara besviken. Europa är nu friare, rikare och mer enat än någon gång tidigare, och några av de viktigaste kliven har tagits under de senaste 30 åren.