Ledare Vad behövs för att på 25 år få bort nästan all fossil energi ur vägtrafiken och industrin i Sverige? Varför ägnas så lite intresse och nyhetsrapportering åt dem som faktiskt räknar och ritar på teknik för att lösa stora delar av den uppgiften?

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) har nu kommit med ännu en värdefull sammanställning av tekniska möjligheter och svårigheter i svensk klimatpolitik. Ska den politiken gå ihop kommer mycket mer bioenergi att krävas, men en ännu större ökning av tillgången på el, minst 45 procent mer än i dag. För att inom 25 år elektrifiera stora delar av vägtrafiken samt ersätta kolet, där det i stor skala förbrukas i främst stålindustrin, handlar det i stället om en ökad elförbrukning med två tredjedelar.

En annan utmaning ser ut att bli ännu större. Ett elnät måste hela tiden ha nästan perfekt balans mellan effekten i tillförsel och förbrukning, för att växelströmmens frekvens ska hållas stabil så att stora strömavbrott eller skador på utrustning inte sker.

Vindkraft, med sina många och snabba växlingar mellan hög och låg produktion, fortsätter att få avsevärt större relativ betydelse. Samtidigt kan det bli för lite av det som kallas svängmassa, som ett elsystem har i roterande växelströmsgeneratorer och turbiner i kraftverken, från kärnreaktorer till städernas kraftvärmeverk. Den lagrade rörelseenergin där gör det mycket lättare att med automatik hinna rädda effektbalansen om en plötslig störningar i nätet inträffar.

Redan med nuvarande förhållanden kommer vattenkraften, som har huvuduppgiften i att klara effektregleringen och hålla frekvensen stabil, lätt att överlastas när vindkraften ökar mycket och några kärnreaktorer stängs. IVA har belyst det som följer till 2045 om även de övriga och större reaktorerna tjänar ut och inga nya byggs.

Det finns en rad sätt att försöka bemästra  problemet. De verkar alla komma att behöva användas, även så länge kärnkraft svarar för en stor del av elsystemets baslast.

Det behövs omfattande förstärkningar och förnyelse av kraftledningsnätet. Vidare behövs storskalig lagring av energi, inte bara i de vätgaslager i Norrbotten som följer med stålverk utan kol i processen. Vidare måste prissättningen bli mycket mer flexibel och styrande för att belöna de företag som med svängmassa, lagring och anpassning av förbrukningen bidrar till att klaraeffektbalansen.Motsvarande måste gälla även hushållen, bland annat i priserna för att ladda elbilar vid olika tider på dygnet.

Investeringarna inte bara i kraftverk, utan också i överföringskapacitet, lagring och teknik för reglering kommer att behöva vara mycket omfattande under årtionden, i klass med kärnkraftsatsningen då denna bröt en stor del av Sveriges fossilberoende.

Många länder har vare sig naturförhållanden eller vilja att klara det som Sverige borde kunna. Hos dem är det den klimatskadliga fossilgasen som kan väntas få ökad betydelse i att utjämna effektbalanserna då smutsiga kolkraftverk blir färre och vindkraftverk fler. Men den vägen borde vi kunna undvika.

Uppgiften är väldigt mycket svårare om tillförseln av el ska ökas med kanske 65 procent och det ändå ska vara ett överordnat mål att stänga av 40 procent av nuvarande kraftverkskapacitet.

Men även med kärnkraft kvar i drift kommer klimatpolitiken på elsidan att kräva mycket tunga investeringar, förändrade prissystem och omfattande förstärkningar av kraftledningsnätet.