I dagarna är det tre år sedan EU:s avtal med Turkiet för att minska antalet flyktingar som kom in i unionen trädde i kraft. Avtalet innebär att alla nya irreguljära migranter, personer utan uppehållstillstånd, som anländer till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. I utbyte erbjöd EU cirka 60 miljarder kronor i stöd och att vidarebosätta syriska flyktingar som hade befunnit sig i Turkiet.

I en utvärdering förra året kallade EU-kommissionen avtalet för en game changer. Sedan flyktingkrisens kulmen i oktober 2015 har antalet irreguljära migranter sjunkit från 10 000 till runt 80 per dag. Antalet dödsfall på Egeiska havet är en knapp tiondel jämfört med nivåerna innan avtalet ingicks.

Flyktingkrisen är dock inte över. Den har bara flyttat längre bort från vardagslunken i städer som Bryssel, Berlin och Stockholm. Liksom den svenska regeringens tillfälliga lag för att minska asylinvandringen – som har förlängts i flera omgångar – är EU:s Turkiet-avtal en nödlösning som i praktiken blivit närmast permanent. Under tiden har förhandlingarna om hur ett mer långsiktigt hållbart migrationssystem ska se ut kört fast, såväl på EU-nivå som i riksdagen.

Samtidigt är 65 000 asylsökande fast i Grekland, de flesta på ett fåtal små öar. Flyktinglägren beskrivs som ”en liten del av helvetet”, och de ohygieniska förhållandena leder till att många asylsökande får diarréer och luftvägsinfektioner. I veckan kunde Moderaternas partiledare Ulf Kristersson se detta med egna ögon när han besökte ön Lesbos. Det är också få flyktingar, knappt 2 000, som faktiskt har skickats tillbaka till Turkiet. Anledningen är att Turkiet inte bedöms vara ett säkert land för asylsökande. Syrier som försöker korsa den turkiska gränsen har vid flera tillfällen blivit beskjutna.

Tystnaden från EU om situationen i Turkiet, för migranter liksom för oppositionella, är talande. Turkiets auktoritäre president Recep Tayyip Erdoğan har blivit EU:s grindvakt, och nu hoppas även länder som ­Marocko på att sluta liknande avtal. Att EU inte kan kontrollera sin yttre gräns är illa nog. Att unionen ­blivit beroende av några av världens mest osmakliga ledare och kompromissar med sina grundläggande värderingar gör läget än värre.

Sverige och resten av EU får inte bli utpressade. Även om en mer genomgripande migrationsreform fortfarande är långt borta borde EU:s medlemsländer kunna enas om förbättrade yttre gränskontroller. Prövningar och omfördelning av de asylsökande som sitter fast i Grekland bör prioriteras. EU borde även införa riktade sanktioner mot Erdoğans regim, på samma sätt som man gör mot Rysslands Vladimir Putin och hans lakejer. Målet för migrationsreformer på EU-nivå måste vara att unionen aldrig mer ska vara beroende av en aspirerande sultan för att värna sina gränser.

Emanuel Örtengren