I helgen är det dags att ställa om klockan igen, en tradition som har nästan 40 år på nacken. Tiden går, men en gång per år har den åtminstone gått bakåt. Nu verkar det vara slut med det.

Systemet med sommartid och vintertid, eller Daylight Savings Time, som det mer träffsäkert heter på engelska, går till historien efter ett beslut i EU-parlamentet i tisdags. Visserligen är det välkommet att vi slipper lägga till eller dra bort en timme, det sker sannolikt från 2021 (DN 4/3). Men innan dess behöver vi besluta oss för vilken av de två tiderna: sommartid eller vintertid som ska bli det nya normala, senast i april nästa år.

Kanske är det så att frågan redan är avgjord? Vintertid var länge normaltid, men höstomställningens förespråkare har ett svårt utgångsläge. Regeringen bad nämligen Statskontoret i höstas att utreda effekterna av att använda sommartid – och myndighetens rapport var försiktigt positiv i sina slutsatser.

I grund och botten är det inga enorma förändringar som har följt på alla klockomställningar sedan 1980, men folkhälsan mår sannolikt lite bättre. Den breda majoriteten kan förväntas röra på sig lite mer när de exponeras lite mer för dagsljus. Andra kommer att dock fara sämre, men de negativa effekter som drabbar vissa grupper är mer relaterade till själva omställningsdygnen än till en permanent sommartid, menar Statskontoret.

Sommartiden minskar förbrukningen av el något, dagsljuset spelar roll. Det blir på somrarna ljusare och varmare kvällar som uppmuntrar till mer fysisk aktivitet. En studie för åren 2003–2009 tyder på att svenska hushåll gör av med en procent mindre el, motsvarande 175 Mwh per år, som en följd av sommartiden, noterar Statskontoret. Rapporten understryker samtidigt att det inte finns några uppgifter för hur energiförbrukningen påverkas mer specifikt inom industrin eller inom offentlig verksamhet.

Länge har det ansetts att jordbruket och djurhållningen fick problem på grund av tidsomställningen, men över tid har svårigheterna minskat, och i nuläget bedömer Statskontoret att det är en försumbar fråga för såväl jordbruket som turismen.

Varje EU-land får alltså själv bestämma vilken tid som ska gälla framöver, men gränser är till för att överbryggas. Det vore tacknämligt om så många stater som möjligt inom respektive tidszon kunde dra snarlika slutsatser.