Enskilda länder och EU som helhet har avtal med flera länder för att dessa ska agera gränsvakter.
Det viktigaste och mest kända är avtalet med Turkiet. För landets president Recep Tayyip Erdogan äröverenskommelsen en stående entrébiljett till Europas politiska salonger, trots förtryck mot oliktänkande i Turkiet och krig mot kurder.
Men gränsvaktsrollen har blivit en väg ut ur politisk isolering för långt värre skurkar än Erdogan. I en artikel i gårdagens New York Times beskrivs europeiskt samarbete med Sudan.
Landets president Omar al-Bashir är efterlyst av Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, för krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten i Darfur. EU har också sanktioner mot Sudan.
Här finns inget avtal som det med Turkiet och EU överför inga pengar direkt till den sudanesiska staten. Samarbetet sker i andra former. Sudans huvudstad Khartoum är centrum för en EU-stödd samverkan mellan flera afrikanska länder med syfte att bekämpa människosmuggling, som det heter. EU finansierar också, via ombud, utbildning och utrustning för gränsbevakning i Sudan.
Många i den sudanesiska staten tjänar på människosmugglingen, inklusive folk i säkerhetstjänsten, NISS. En del av gränsbevakningen sköts av säkerhetsstyrkor, RSF, som lyder direkt under presidenten. Dessa är i praktiken Janjawid-miliser i ny uniform – främst kända för morden och våldtäkterna i Darfur. Sudan deporterar flyktingar återkommande, däribland till Eritrea.
Sudanesisk polis tillåts arbeta i Belgien, Frankrike och Italien med avvisningar av sudanesiska asylsökande. Polisernas officiella uppgift är att identifiera de egna medborgarna men enligt New York Times har de ofta fått stort utrymme att hålla regelrätta förhör på europeisk mark. Vid hemkomsten har flera asylsökanden gripits och torterats.
Det här är skamligt. Europeiska ledares samveten har på senare år blivit rymliga när det kommer till invandring. Men även de måstedra en gräns vid samarbete med några av vår tids värsta förbrytare.