Rekordet innehas tills vidare av KD:s förstanamn till EU-valet i maj, som etiketterade Centerpartiet som "quislingar".

Insiktsfulla bedömare, som besvärat sig att läsa och tänka igenom fyrpartiprogrammets 73 punkter, har sett något annat. Klarar man att fullfölja det här, skriver Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg på nyhetsplats i tidningen, "väntar troligen en reformtakt som vi inte sett maken till på många år".

Den stora förändringen är mindre en fråga om höger, vänster och mitten, fast det är påfallande mycket av dels mångåriga liberala ståndpunkter, dels landsortsperspektiv. Tempoväxlingen kan märkas ännu mer – från stagnation och låsningar till långt fler tunga riksdagsärenden, utredningar och svåra politiska avvägningar.

Arbetsbördan i partier, kanslihus och myndigheter kan tidvis bli avsevärd. Men några som särskilt sätts på prov, i fråga om samhällsansvar och förhållningssätt till demokratisk debatt, är intresseorganisationerna och deras omgivning av pr-folk, kampanjmakare och tankesmedjor. Särskilt krävande kan testet bli för en del av näringslivets propagandaorgan och intressekanslier. De som ger dem uppdrag och betalar dem behöver samla sig till ansvarsfull bedömning av hur en konstruktiv hållning ska tryggas och samspel med förgrovad missnöjesagitation förebyggas.

I mängden av frågor som satts på dagordningen finns flera där förändring kan förbättra arbetsmarknad, bostadsbyggande, sjukvård och skattesystemets stimulans av arbete. Det innebär också att intressen behöver jämkas ihop, och att olika förändringar behöver avvägas så att de blir acceptabla som helhet – och inte kommer att undergräva reformpaketets helhetsresultat.

Insikt om detta syns på olika ställen i de fyra partiernas arbetsprogram. Reformerna av arbetsrätten ska, heter det, ske så att en grundläggande balans mellan parterna finns kvar samtidigt som flexibiliteten ökas på flera sätt. Både partier och arbetsmarknadsparter behöver här bjuda till. Det får inte stanna vid läpparnas bekännelser.

Ett annat exempel, hittills inte så uppmärksammat, är att en primärvårdsreform avses bygga på modellen med personlig husläkare, som Liberalerna brukat kalla den. Anhängarna av den tanken har blivit fler, och namnet har efter norsk förebild bytts till fastläkare. Den drar med sig krav på servicenivå och på resursomfördelning mellan sjukhus och primärvård, som kan ses som obekväma i en del yrkeskategorier, vårdbolag och landstingsförvaltningar. Många kan frestas att bromsa genom att skrämma och oroa människor.

Detsamma kan väntas ske i mångfalt större utsträckning vad gäller exempelvis skattereformerna. Åtminstone några, kanske alla, oppositionspartier kan komma att bekämpa fyrpartisamarbetet genom att vifta med yviga påståenden om orättvisor och ensidigheter. Intresseorganisationerna, och de yrkesgrupper som arbetar åt dem, ställs då inför samvetsfrågan om de vill underblåsa den grövsta agitationen eller tvärtom uppträda sakligt, mer lågmält och konstruktivt.

Till åratal av politisk stagnation har även maximalister hos partsintressen bidragit. Så länge de inte kunnat få allt har de föredragit att föga uträttats. De som agerar så, när endast kompromiss kan ge bestående reform, gör sig till verktyg för den uppslitande missnöjespolitiken, för en hets som undergräver vårt demokratiska systems förmåga till problemlösning.