Ledare Den parlamentariska migrationskommittén hade sitt första möte i veckan. Vad bör den komma fram till med hänsyn till humanitet, människors rätt till skydd och familjeliv samt god etablering i Sverige?

En fråga i utredningens direktiv är om uppehållstillstånd ska vara tillfälliga eller permanenta. Det senare var huvudregel i 30 år. Det infördes på 1980-talet för att det var bäst för invandrarna och för staten skulle slippa lägga pengar på omprövningar. Tillfälliga uppehållstillstånd fanns kvar för studier, arbete och första tiden vid kärleksinvandring.

När riksdagen 2016 bestämde att tillfälligt återinföra den gamla ordningen var argumentet att tidsbegränsade uppehållstillstånd krävs för att minska antalet asylsökande till Sverige.

Den effekten var och är okänd. Däremot vet vi att upprepad asylprövning medför stress och svårigheter att planera livet i det nya landet samt ökad arbetsbörda för Migrationsverket, samtidigt som beviljandegraden av förlängningsansökningar är nära 100 procent.

1980-talets argument för permanenta uppehållstillstånd är lika relevanta i dag. Och det finns ett till: Uppehållstillstånd på 13 månader, som ges till krigsflyktingar, och utdragna handläggningstider försvårar familjeåterförening, eftersom barnens och partnerns uppehållstillstånd måste tajmas med anknytningspersonens.

Det är ytterligare ett skäl till att uppehållstillstånden bör vara permanenta. Om de ändå i strid mot all logik görs tillfälliga, måste de vara betydligt längre än i dag.

Detta berör en annan fråga i direktiven: När ska anhöriginvandring vara möjlig?

Vid förlängningen av den tillfälliga lagen pekade flera remissinstanser på familjeåterföreningens betydelse för integrationen. En sådan leder också till färre farliga flyktingresor.

Denna rätt är nu underlättad men förutom ovan nämnda problem finns ett till. För att slippa försörjningskrav, som i praktiken stoppar återförening i flera år, måste partnern och barnen lämna in ansökan senast tre månader efter att den som de har anknytning till har fått uppehållstillstånd.

Det är inte möjligt om man inte kan ta sig till en svensk ambassad tillräckligt snabbt. Gränsen kan vara stängd och den som ska resa kan sakna pengar just då. Personen kan vara på sjukhus eller i diktaturens fängelse. Familjemedlemmarna kan också ha förlorat kontakten i flykten.

Tremånadersfönstret bör därför göras större men helst tas bort.

Utredningen ska även ta ställning till en ny humanitär skyddsgrund. Partierna i Januariavtalet – S, MP, C och L – har lovat varandra att tillsammans arbeta för införande av en sådan grund. Det är klokt. Den tidigare bestämmelsen om ömmande omständigheter var en säkerhetsventil för att låta exempelvis sjuka människor stanna. Dess avskaffande har lett till flera tragedier.

Sedan finns det frågor som inte uttryckligen ingår i utredningens uppdrag men där det krävs beslut. Vad ska man göra när en asylsökande fått nej men utvisning inte är möjlig av omständigheter utanför dennes kontroll, som att personens hemland vägrar ta emoteller att det inte är praktiskt möjligt att resa in i landet? En utredning föreslog för två år sedan uppehållstillstånd i det läget.

Därutöver finns det sannolikt flera tusen personer i Sverige som har fått avslag men somav olika skäl väljer att vara kvar. De kommer inte att lämna Sverige frivlligt. Det kommer aldrig finnas resurser att leta upp och tvångsutvisa dem.

Det mest humana vore att låta dem stanna. Så har Sverige och andra länder gjort förr.