Den får inte dras ned i ett svart hål av bristande förtroende och osäkerhet om affärsmoral eller stabilitet.

Såväl de som bär det reella ägaransvaret som tillsynsmyndigheterna har skäl att agera med mycket stor kraft i det läge som uppstått. De senaste dagarna har uppgifterna blivit mer alarmerande än vad som först framgick när penningtvättsaktiga transaktioner uppmärksammades offentligt i februari. Det gäller inte bara omfattningen av betalningar som kan ifrågasättas, utan också bankledningens uppträdande med intern kontroll och information till ägare och aktiemarknad.

På båda områdena finns mycket som för utomstående ännu är oklart. Men den gräns är passerad där byte av ledning och av åtminstone merparten av styrelsen är ofrånkomligt ifall det ska finnas förtroende för att banken inte vacklar i sin samhällsfunktion i Sverige och i Baltikum.

För att förstå den politiska betydelsen behöver man inse att Swedbank är ännu mer systemkritisk för de baltiska länderna än den är i Sverige eller andra länder där den har verksamhet. Att nordiska storbanker kom att dominera bankmarknaden för konsumenter och seriöst näringsliv i Baltikum var en mycket stor fördel, jämfört med om dessa länder hade fått en banksektor som varit mer lik och mer invävd i det murkna och skumma finansiella systemet i en rad andra länder inom det tidigare Sovjetsystemet.

Men det är då inte bara oacceptabelt, utan ett allvarligt fall av bristande samhällsansvar, att åtminstone en del av de nordiska bankerna ändå låtit sig dras in i – eller aktivt försökt att utnyttja – de ljusskygga miljardflödena mellan bolag som kontrolleras av oligarker, regimintressen eller rena rövarband. Kortsiktigt har det gett provisionsinkomster, men det har tärt på något viktigare, på förtroendekapitalet bankerna haft hos allmänhet och företag, och i det politiska livet i Baltikum ochSverige.

Det har blivit helt ohållbart att Swedbank skulle fortsätta med en vd som under en rad år varit chef just för verksamheten i Baltikum, där suspekta penningflöden passerat – i de kedjor av transaktioner som är vanliga när pengar från stater som styrs av kleptokrater göms undan i det västliga finanssystemet. Där placeras de inte sällan i fastigheter och exklusiva ägarlägenheter. Systematiskt används bolag där ägarförhållandena döljs i mörklagda bolagsregister (ett otyg som borde avskaffas helt).

Kraven på en bank som Swedbank är att den ska skrubbas ren från den sortens affärskontakter. Både internationellt och nationellt har kraven på senare år skärpts vad gäller kunskap om kunderna och vaksamhet mot penningtvätt och annan ekonomisk brottslighet. Att svenska huvudägare agerar mycket kraftfullt för att till fullo återupprätta bankens förtroende är även ett krav med hänsyn till vår säkerhetspolitik. Bankväsendet i Baltikum ska inte vara något som kan underminera dessa länders ställning.

Men än viktigare är att de demokratiska länderna gemensamt kan fortsätta med upprensningen av den infiltration av ekonomisk brottslighet och tjuvregimer som brett ut sig med understöd av vissa affärsjurister och revisionsbyråer, och med inblandning av en del banker som utåt önskat framstå som både ledande och respektabla.

En hel del har åstadkommits inom EU ochOECD, bland annat ett stort åtgärdspaket mot skatteflykt 2017. USA var under Bush- och Obama-administrationerna ofta pådrivande. Men förlamas EU-samarbetet och samverkan över Atlanten kan den påbörjade saneringen avstanna och penningtvättandet och de dolda miljardernas flöden skyddas. Även i dessa frågor växer nu ett hot från en mix av radikaliserad höger som lamslår europeiskt samarbete, Trump-administrationens ointresse för dessa frågor, Putinregimens samarbetsmän samt den gråa ekonomin.

Bland annat inför EU-valet är detta en fråga av växande betydelse.