Signerat Varje år är det i München en stor säkerhetspolitisk konferens på toppnivå. Den var nu i helgen. 

Där talade Tysklands och Frankrikes presidenter, Frank-Walter Steinmeier och Emmanuel Macron, allvarsord: Europas demokratier behöver ta sig samman, med ökade ambitioner i stora frågor, som klimat och säkerhetspolitik.

 

När auktoritära regimer blivit mer militärt aggressiva, som Ryssland, och mäktigare ekonomiskt, som Kina, försvagar USA:s president det västliga samarbetet. Ledningen i USA ställer sig, med Frank-Walter Steinmeiers ord, ”avvisande” till själva ”idén om en internationell gemenskap”. 

Den amerikanske utrikesministern Mike Pompeo försökte i München vifta undan och förneka problemet. Han sådde då än mer misstro.

 

Macron tar många initiativ om nya samarbetsformer. Men det går långsamt med gensvaret från Tyskland, regeringspartierna har interna våndor. 

Frågan om ny förbundskansler efter Angela Merkel hänger i luften.

 

Märkligt lite av de här perspektiven syntes i riksdagens utrikesdebatt i förra veckan. Utrikesminister Ann Linde (S) framhöll EU som den viktigaste arenan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, en kärnpunkt som inte är ny. Utrikesutskottets vice ordförande, Hans Wallmark (M), instämde i stort sett i regeringens utrikesdeklaration.

Att de inrikes konfliktmönstren ändrats efter valet 2018 har hittills inte brutit upp samförståndet mellan sex partier om några huvuddrag i svensk säkerhetspolitik. Men om svårare beslut behöver fattas, klarar det utrikespolitiska samförståndet då påfrestningarna av vårdslösa inrikes konfrontationer med misstroendehot och angrepp mot budgetprocessen? 

 

Bred enighet i stort men irriterade ordväxlingar i enskilda delfrågor var det även i 2019 års utrikesdebatt. Där har inte skiftet från Margot Wallström till Ann Linde ändrat så mycket. 

Bytet av UD-ledning, inte bara på ministerposterna, kan däremot minska friktionen mellan utrikes- och försvarsdepartementen.

Läget i omvärlden fortsätter att förändras, till det sämre: Finns en verklig dialog på politisk toppnivå i Sverige inför de vägval om säkerhetspolitik och EU:s utveckling som snart kan behövas, vare sig Donald Trump röstas bort i höst eller inte?

 

EU behövs för fler kostsamma uppgifter. Stramare villkor för regional- och jordbruksstöd är då det första att tänka på. 

Men Sverige kan göra självmål ifall man kategoriskt vill hindra de länder vi borde samarbeta med, som Tyskland och Frankrike, från att utöka EU-budgetens andel av medlemsstaternas BNP. 

 

En del EU-länder är för vilsna säkerhetspolitiskt, eller för fattiga för att orka bidra. En del EU-regeringar, som Ungern, är nu klart opålitliga om demokrati och rättsstat. Det talar för att Sverige borde delta i en inre krets med mycket närmare samarbete. I de delar som gäller säkerhetsfrågor behövs Storbritannien, även nu när de inte är med i EU.

I de här frågorna behöver Tyskland samla sig till att ge svar. Det behöver Sverige också.