Ledare Greta Thunberg har blivit en symbol för en opinion som, ofta med goda skäl, sätter ljuset på att många vuxna tar för lätt på vad klimathotet innebär för den värld de yngre ska leva i. Hon är nu på väg till USA, efter att ha erbjudits lift med en segelbåt av det slag som duger för havskappsegling. På vägen har hon gjort ett kort besök i en numera inte så stor skog, i kolgruvebygden mellan Köln och Aachen i västra Tyskland.

Det var en pedagogiskt väl vald plats för att påminna om det hon ofta talar om. I Hambacher Forst pågår protester mot att ännu mer av den skogen kan bli avverkad.

Men det handlar inte om protest mot skogsbruk, där timmer avverkas och ny skog sedan odlas. Det är ett mycket stort dagbrott för brunkol som under årtionden ätit sig in i skogen.

Detta finns det planer på att fortsätta med – ett övertydligt exempel på en fossilutvinning som borde ha stoppats som en av de första åtgärderna i en mer ambitiös energi- och klimatpolitik.

Det kanske blir så till sist. Efter många turer i delstaten Nordrhein-Westfalen och i miljöprövningar är det för tillfället stopp genom inhibitionsbeslut i en domstol.

Men saken är inte avgjord, även om det sedan ett par år till sist är kursändring på gång vad gäller Tysklands stora beroende av brunkol för elförsörjningen.

Det här är inget isolerat fall, utan ett av många där Greta Thunbergs och andras anklagelser mot delar av den äldre generationen inte bara är hårda utan också rättvisa. Att brunkolsbrytning bevarats fram till nu som en hörnsten i den påstått gröna tyska energipolitiken är ingen liten sak.

Volymen växthusgaser är ofantligt mycket större än de från flitigt diskuterade saker som engångsmuggar och sugrör av plast.

I en räcka av stater, Ryssland, Saudi-Arabien, Iran och andra, är det politiska systemets kärna att ett litet härskande skikt kontrollerar inkomsterna från export av olja och naturgas. Det slaget av regimer kommer alltid att motarbeta klimatvänlig internationell politik. Det enda som kan hjälpa mot dem är att vi andra gör oss så oberoende som möjligt av tankbåtarna och gasrören från dessa länder.

I resten av världen finns många bolag, kommuner, fackförbund och inte minst näringsgrenar som gärna väntar med att själva frigöra sig från olje- eller kolberoendet. Målsättningar om klimatpolitik i Parisavtalet ställer de sig ofta bakom i ord, men det konkreta i handling ska någon annan helst gå före med.

Det finns ett individuellt ansvar, och var och en av oss kan ta åtminstone någon del av det. Men det räcker inte.

Det som är stort kräver beskattning, internationell samverkan och annan politik som främjar ny teknik och bättre hushållning.

Dagbrottet vid Hambacher Forst är exempel på detta som är mycket större. Andra exempel är flera av de större oljebolagen. The Economist, en av världen ledande tidningar, pekade i vintras på hur oljebolag som utåt ställer sig positiva till Parisavtalet, och rentav till koldioxidskatter, ändå internt planerar för större och större oljeutvinning, med tillhörande växthuseffekt.

Exxon Mobile hängdes ut som värsting. Men även andra behöver utsättas för en blandning av politiskt tryck och bortfall av efterfrågan – från andra företag och från konsumenter.