Ledare Rutavdragets främsta förtjänst är att det numera finns företag som vill sälja städning till privatpersoner och att fler har råd att använda tjänsterna. Tidigare vände sig städföretag i princip enbart till arbetsplatser och offentliga verksamheter, vilket var ett stort problem.

Dels för de hushåll som ville köpa städning, men som avstod eftersom de inte tänkte bryta mot lagen. Men framför allt för många städare som arbetade svart och därmed varken fick anställningstrygghet eller pensionspoäng, samt för dem som inte kom in på arbetsmarknaden.

 

Därför är det mycket i Riksrevisionens granskning av rutavdraget, som presenterades på tisdagen, som är glädjande. Sedan avdraget infördes 2007 har svartarbetet minskat och i de barnfamiljer som köper städning har inkomsterna ökat mer än i liknande hushåll (inte minst bland kvinnor). Vidare har de utrikes födda som verkar i rutbranschen fått bättre inkomster och starkare ställning på arbetsmarknaden än jämförelsegruppen.

Trots det kommer rutavdragets kritiker att använda rapporten för att hälla vatten på sin kvarn. Bland annat eftersom det beräknas kosta 4,6 miljarder kronor (2017), det är de med högre inkomster som använder det mest och en del som utför ruttjänster är arbetskraftsinvandrare.

 

Det är dock inga hållbara argument för att det var fel att införa ett avdrag som lade grunden för en vit tjänstemarknad, som tidigare var obefintlig i Sverige.

I dag är det annorlunda. 2017 var det nästan 900 000 personer som gjorde rutavdrag. Barnfamiljer stod för 44 procent av kostnaden och pensionärer för en dryg fjärdedel.

 

Därmed inte sagt att dagens regler för rut bör vara gjutna i sten. De allra flesta som använder rutavdraget slår inte i taket, som ligger på 50 000 kronor per person och år, och de som når maxbeloppet drar sannolikt inte bara av för städning, som står för ungefär 80 procent av tjänsterna.

Det finns heller ingenting som säger att avdraget måste vara 50 procent av arbetskostnaden.

 

Egentligen är det snarare tvärtom. Sverige har under lång tid haft stigande reallöner, vilket betyder att fler har råd att betala mer för ruttjänster.

Därför kan det finnas skäl att successivt trappa ner procentsatsen och/eller sänka taket, vilket även gäller för rotavdraget, som enligt regeringens beräkningar kostade cirka 92,5 miljarder kronor mellan 2010 och 2015.

 

I januari konstaterade Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser att bruttokostnaden för ett arbetstillfälle inom ett rot-nischat företag var på 5,8 till 8,4 miljoner kronor. Motsvarande siffra för rut var 1,6 till 1,9 miljoner. Alltså ungefär en tredjedel av varje rot-tjänst.

Det är värt att ha med i beräkningarna för den som kritiserar rut, men talar sig varm om rot.