Rådet inrättades av regeringen den 1 januari 2018, för att granska hur väl den samlade politiken är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har satt.

Det är svårt att ge Sveriges politiker något annat betyg än underkänt, även om ledamöterna inte vill ta ordet i sin mun. Å andra sidan talar siffrorna sitt tydliga språk.

Under de senaste tre åren har Sverige haft en årlig utsläppsminskning på mindre än en procent. För att nå målet om noll nettoutsläpp 2045 behöver takten accelerera till mellan fem och åtta procent. Exempelvis kommer transportsektorn med nuvarande förutsättningar bara att nå halvvägs till sitt mål – minska utsläppen med 70 procent mellan 2010 och 2030 – och rådet efterfrågar kraftfulla politiska åtgärder. Inte som vallöfte eller ingångsvärde i en budgetförhandling, utan under den här mandatperioden.

Vidare skriver rådet att planeringen av Sveriges infrastruktur inte baseras på att klimatmålen ska uppnås, utan på prognoser för att vägtrafiken ska öka. Här skulle städer i stället kunna satsa på att få ner bilkörandet genom att investera i kollektivtrafik och gång- och cykelvägar, och rådet är inte nådigt i sina åtgärdsförslag: Ett stärkt regelverk för samhällsplanering som minskar bilberoendet och ett stoppdatum för när fossila drivmedel inte längre ska få säljas i Sverige.

Vidare vill det se en ny lag som ger regeringen rätt att pröva all etablering av verksamheter som motverkar möjligheterna att nå klimatmålen, inkludera klimatet i alla konsekvensbedömningar, låta klimatmålen genomsyra samtliga politikområden och jämställa klimatmålen med budgetmålen.

Nu låter det kanske som att Klimatpolitiska rådet är fartblint, men det är fel. Tvärtom understryks att åtgärderna inte får slå blint, utan måste uppfattas som rättvisa, eftersom förutsättningarna för att exempelvis välja bort bilen skiljer mellan stad och land.

Ifall man börjar beskatta körsträckor, vilket finns som förslag, är det därför rimligt att skatten är högre i städerna än på landsbygden.

Att rapporten är bra och välbehövlig betyder dock inte att den är heltäckande. Rådets uppgift är bara att granska hur väl regeringen lever upp till Sveriges klimatpolitiska mål, inte att bedöma om målen är bra, men det finns det andra som gör. Professor Johan Rockström konstaterade snabbt att målen, som Sverige alltså är långt ifrån att nå, är för lågt satta, eftersom de inte har uppdaterats efter klimatmötet i Paris 2015, vilket betyder att vi ligger ännu längre efter än siffrorna visar (Svenska Dagbladet, 21/3).

Det vet givetvis de flesta riksdagspartier, som rakryggat står upp för klimatkampen i ord och på pappret, men inte nödvändigtvis i praktisk handling. Exempelvis var det många svenska politiker som ville sola sig i glansen av fredsprisnominerade Greta Thunberg, när barn i hela världen nyligen demonstrerade för klimatet. Vad de missar är att det är dem som Thunberg demonstrerar emot och att det hon efterfrågar inte är att de ska ta selfies med henne.

Hon vill att de ska prata med forskare, läsa Klimatpolitiska rådets rapport och agera.