Ledare Halva Sörmland är överviktigt. Så löd rubriken på en debattartikel i tidningen förra veckan, skriven av riksdagsledamoten Mats Wiking (S) och Ann Fernholm, grundare av Kostfonden.

Orsakerna är välkända. Problemen med ökad risk för exempelvis cancer, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom och psykisk ohälsa likaså.

Nationellt sett beräknas fetman kosta 70 miljarder kronor per år och notan stiger.

På strukturell nivå finns det olika åsikter om hur situationen ska hanteras. Kokar man ner det till individuell nivå är det mer entydigt.

Kroppsvikt handlar om balansen mellan energin man får från mat och dryck och hur mycket energi man använder. Alltså spelar det både roll hur mycket och vad man äter och dricker och hur mycket man rör på sig.

Därför är Wikings och Fernholms lösning – en nationell handlingsplan för att få stopp på överkonsumtionen av sötsaker – inte dålig. Men den riktar bara in sig på en del av problemet: att vi lever i ett samhälle där vi ständigt uppmuntras att äta och dricka och har tillgång till kalorier i överflöd.

Den andra delen är att de flesta inte behöver gå många meter för att klara sin vardag, samtidigt som den mänskliga genuppsättning som har klarat sig bäst genom historien, där perioder av svält varit vardag, är den som har fallenhet för att gå upp i vikt.

Det här är inte enbart ettsvenskt problem. För snart två år sedan presenterades en gedigen forskningsrapport som visar att antalet feta fördubblades mellan 1990 och 2015 i mer än 70 länder. Relativt sett har antalet ökat mer bland barn än bland vuxna och cirka fyra miljoner människor dör varje år på grund av sin höga vikt (Dagens medicin, 15/6-2017).

Det har fått bland annat Livsmedelsverket att klassa övervikt och fetma som ett av våra allvarligaste folkhälsoproblem. Inte minst eftersom vart femte barn är överviktigt, vilket ofta hänger med resten av livet. Mer än två tredjedelar av de överviktiga 10-13-åringarna är överviktiga även som vuxna.

Om vi ska kunna vända utvecklingen måste alltså dels vuxna med hög BMI få hjälp, exempelvis med kost- och motionsråd, och i vissa fall medicinskt. Men än viktigare är att hejda inflödet och då är det extra viktigt att rikta insatserna mot barn som ligger i riskzonen.

Därför är det illa att det, enligt rapporten ”Stöd till elever med övervikt” från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, inte finns något standardiserat och evidensbaserat arbetssätt för elevhälsan att bemöta elever med övervikt, trots att elevhälsan ska uppmärksamma och hantera situationen.

Det som däremot finns är en modell som beskrivs i rapporten, som kan ge goda effekter. Den består bland annat av ett webbverktyg som guidar skolsköterskan genom svåra och känsliga elevsamtal.

Om modellen, som bygger på motiverande samtalsteknik och är tänkt att på ett lustfyllt sätt hjälpa eleven att bli normalviktig, ska implementeras i stor skala kommer det dock att behövas mer resurser. Antingen till skolhälsovården eller på annat håll.

Å andra sidan är det lika bra att ta notan nu. Alternativet är att den dyker upp i sjukvårdsbudgeten 2040.