• Hon har många spännande äventyr att se tillbaka på, och Sally Skagerström hoppas att ett antal fortfarande väntar runt hörnet. I sommar har näräventyren bestått i att lära känna sin nya hemstad bättre. Foto:
  • Nyblivna Eskilstunabon Sally Skagerström försöker bygga upp ett nytt umgänge så gott det går. Foto:
1/

"Jag har aldrig varit rädd, utan gjort vad jag velat"

Min historia
annons

Någon familj blev det aldrig, men yrket har tagit henne snart sagt runt jorden och hon är tacksam för alla äventyr hon kan se tillbaka på. Nyblivna Eskilstunabon Sally Skagerström funderar att skriva en bok om allt hon varit med om, som den udda erfarenheten att som kvinna ha vunnit en process i saudiarabisk domstol.

Kanske var det ren slump att hon blev sjuksköterska.

— Mamma dog när jag bara var åtta år och jag växte upp i Rejmyre hos min mormor under fattiga förhållanden. Jag var 17 år när jag anmälde mig till en ettårig biträdeskurs i Södertälje, för att komma ifrån det lilla samhället. Jag fick mat, husrum och 50 kronor i månaden, men utbildningen gav en bra grund och jag kände att jag hittat rätt.

Efter en tid som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus växte en hunger efter mer kunskaper och 1968 tog hon examen från Kevinge sjuksköterskeskola på Danderyds sjukhus. Några års jobb på bland annat Södersjukhuset följde, men snart lockade världen.

— När jag och min vän Karin hörde att de sökte svenska sjuksköterskor till ett sjukhus på Jamaica bestämde vi oss snabbt och skrev på för ett år, som sen kom att bli lite längre.

På nyårsafton, när 1970 just skulle till att börja, landade de i Montego Bay och blev bjudna på poolparty direkt.

— Att bo på den härliga ön blev en fantastisk upplevelse. Vilket vatten och vilka stränder, vi fick en härlig tid. Jag hittade nyligen gamla kärleksbrev jag fick av en man på Jamaica, skrattar Sally.

— Jag undrar om han lever i dag.

Hon vidareutbildade sig så småningom inom anestesi, jobbade på Södersjukhuset och hade sin fasta punkt i samma stadsdel i huvudstaden. Men det blev också en hel del nya äventyr.

— Jag har alltid älskat mitt yrke, och att samla på mig nya kunskaper och erfarenheter. Tack vare jobbet har jag fått resa till många platser i världen som inte alla haft förmånen att få uppleva.

I slutet av 70-talet sökte hon och antogs som FN-soldat till ett sjukhus i det oroliga och krigshärjade Libanon.

— Jag fick börja med att gå en väldigt nyttig militärutbildning, innan jag åkte ned till den svenska campen i Nahora, nära israeliska gränsen. Och sedan följde en intressant och spännande tid. Jag var aldrig rädd, även om det var oroligt, det kändes fint att få vara med och göra en insats. Till sjukhuset kom skadade från många bataljoner och vi hjälpte även civilbefolkningen så långt vi bara kunde. Det var många barn med splitterskador, minns jag.

FN-soldaterna fick inte röra sig fritt på sin lediga tid, men tillsammans med två kollegor lyckades Sally resa runt och se bland annat Israel och Syrien, med Palmyra och andra fantastiska minnesmonument.

— Det gör så ont i hjärtat att se hur IS förstört många av de vackra platserna. Ett par månader efter att jag åkt hem igen 1982 invaderade Israel Libanon, något vi bara väntat på.

Nästa utlandsuppdrag tog henne till Saudiarabiens huvudstad Riyadh, under Kuwaitkriget 1990.

— Sverige skickade ner ett fältsjukhus, jag sökte en tjänst, kom med och fick gå utbildning innan vi reste ner. Vi tog hand om sårade irakiska krigsfångar medan kriget pågick, och missiler kunde landa var som helst.

Trots den tuffa situationen trivdes Sally bra på sitt uppdrag även denna gång, och när kriget tog slut åkte hon hem bara för att fräscha upp sina anestesikunskaper. Sen återvände hon till Saudiarabien och skrev på för att jobba på ett sjukhus i ett år.

— Visst var det en väldigt speciell tillvaro, i en stad som arrangerade allmänna avrättningar en gång i veckan. Som kvinna var jag väldigt begränsad i tillvaron, även om jag valde att aldrig bära slöja eller skyla huvudet. Var du inte gift eller släkt med den som körde fick du inte ertappas med att åka bil, och ogifta män och kvinnor fick inte gå på fest tillsammans.

Men svenskarna och övriga gästarbetare hade roligt, åkte på gemensamma utflykter i öknen och arrangerade konserter, middagar och fester. Det hände att saudisk polis upplöste deras partyn, och situationen kunde bli hotfull. Att sjukhuset arrangerade utflykter för sin personal blev förbjudet.

— Jag hade arbetskamrater som blev satta i fängelse för överträdelser vi gjorde, det var obehagligt. Hemma igen tog det lite tid innan jag slutade tänka tankar som: "får jag stå här och vänta på bussen?"

Sally trivdes ändå så pass bra att hon först förlängde sitt kontrakt för att stanna ytterligare ett år. Och det var mot slutet av det andra året hon plötsligt blev uppsagd på väldigt tveksamma grunder.

— Jag var inte den enda som råkade ut för den galne kanadensiske läkarens nycker. Varken jag eller andra drabbade kollegor fick veta varför vi blev tillsagda att lämna våra tjänster och åka hem. Men jag stannade kvar och överklagade, jag visste ju att jag inte gjort något fel. Kanske handlade det bara om att jag inte velat gå in på hans kontor när han bad mig.

Det är en lång och krävande process att få ett fall att tas upp i domstol i Saudiarabien, inte minst om käranden är kvinna. Men Sally lyckades, och domstolen gav henne rätt.

— När sjukhusrepresentanterna förklarade att de skulle överklaga domen fick de till svar att "inte ens kungen kan överklaga ett domslut". Och så var det med det. De fick punga ut med tre månadslöner och lite till, till mig. Läkaren blev senare degraderad. Och jag var nöjd med att åka hem.

Genom åren har jobbäventyren fortsatt. En minnesvärd sommar spenderade hon på Svalbard.

— När jag tänker tillbaka inser jag att jag hunnit uppleva otroligt mycket. Jag har aldrig varit rädd, och jag har gjort det jag velat, det är verkligen en förmån. Enda gången jag inte trivdes var på Grönland för fem, sex år sedan. Jag jobbade där i sex veckor och det räckte, det var mycket självmord, spritmissbruk och misär. Men vackra vyer.

I dag är Sally pensionär. I våras flyttade hon till Eskilstuna, där en syster bor. Någon egen familj blev det inte.

— Det är ingenting jag valt bort, det har bara inte blivit så. Alla vill vi väl ha en familj när vi blir lite äldre, men det kan jag inte sitta och ångra nu. Jag har ju upplevt mycket jag aldrig hade kunnat göra med barn.

— Och visst känner jag ett sug efter mer äventyr, men nu får det nog vara bra. Kanske åker jag oftare på semester i stället, det kan man ju faktiskt också göra, skrattar Sally Skagerström.

Sally Skagerström

Från: Född och uppvuxen i Rejmyre, Östergötland.

Bor och gör: Nyinflyttad till Eskilstuna sedan i våras. "Egentligen vill jag helst bo i Stockholm där jag har hela mitt umgänge. Men hyran till min lilla lägenhet höjdes 100 procent och att köpa något där är ju omöjligt. Jag tycker Eskilstuna verkar vara en trevlig stad, det är bara lite svårt att bygga upp ett nytt umgänge. Men jag spelar boule och cyklar, är med i SPF och i Filmklubben, och försöker aktivera mig. Jag vill gå kurser i dator- och mobiltelefonkunskap, och i skrivande. Kanske skriver jag en bok om allt jag varit med om. Kanske borde jag hålla föredrag?"

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

EskilstunaResorSjukvård
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka