Lisbet Svedlind. Foto: Tommy Larsson

Lisbet Svedlind till minne

Till minne

Till minne av Lisbet Svedlind, journalist och författare.

Lisbet Svedlind, eller Lisa som hon var för oss arbetskamrater, hade en särskild värme för dem som var utsatta – i stort och i den alldeles vanliga vardagen.

Som den vintern när Folket hade konferens och alla bytte om till middag. En av de yngre medarbetarna hade glömt inneskor och stod förtvivlat rådvill med vinterkängor i handen och kjol och nylonstrumpor på.

– Jag får nog gå i strumplästen, sa hon lite ledset.

– Då gör vi det bägge två, sa Lisa och sparkade av sig pumpsen, tog kollegan under armen och gick till matsalen.

Ett ögonblick som säger mycket om Lisas okuvliga övertygelse om att ingen skulle behöva vara ensam i jobbiga situationer. Privat stöttade hon människor som hade hamnat i kris, med trygghet och mentorskap eller helt enkelt en fylld matkasse.

Lisa brann för de nära journalistiska frågorna och om hur den lokala politiken påverkar människor. Alltifrån nya p-avgifter till planer på bostadsområden, segregation och orättvisor. Med enveten blick plöjde hon kommunala handlingar och hittade mer intressanta saker än de flesta.

I kommunalrådskorridorer trampade hon runt med bestämda frågor som oftast fick svar. Från tiden som ung journalist i Oxelösund till senior kommunreporter i Eskilstuna behöll hon sin envisa nyfikenhet och lyckades förena journalistisk integritet med konsten att småprata om trattkantareller och andra livsviktigheter.

Journalister kan ofta lite om mycket. Som reporter lär man sig något varje dag. Lisa pratade ofta om det, om hur jobbet varit hennes universitet. Sanningen var att hon hade en allmänbildning som var både bred och djup. Ville man veta något om Romarrikets fall, världskrigen eller rösträttskampen fick man svar likväl som på frågor om pelargoner. Innan Valmyndigheten försåg journalister och andra med mandatfördelning på nätet hade Lisa redan räknat ut resultatet med den jämkade uddatalsmetoden.

Hon missade aldrig en deadline utan myntade begreppet: ”En text tar så lång tid man har”. Som god hantverkare visste hon att skilja på korta nyheter som bara måste fram och målande stilistiska reportage.

Alltid på hugget, ofta stridbar om det behövdes. En sådan medarbetare som varje chef behöver för att utvecklas.

Så skönt att hon hann skriva ner några av de berättelser hon hade inom sig trots värk och sjukdom. Flera böcker: om hedersförtryck i nutid, realpolitik i lokalsamhället och så historien om hennes egen generation som så förväntansfullt klev in i vuxenlivet i efterkrigstidens, folkhemmets och protesternas tid. Hon är en av dem som lyssnat på Bob Dylan live i Greenwich Village i New York, innan han blev känd, när hon bodde där som ung mitt i gryende Vietnamprotester och medborgarrättsrörelse. Ibland sjöng hon ”The Times They Are A-Changing” på redaktionen när samtiden överraskade.

Ett liv som inget annat. Vi är tacksamma för att ha fått vara en del av det.

Arbetskamrater på Folket genom Katrin Säfström, chefredaktör 2001-2011

Läs mer om dessa ämnen

Plats/EskilstunaJournalistikTill minne