Många utomstående personer hade samlats vid Västmanlands tingsrätt i Västerås för att se rättegången under måndagen. Troligtvis på grund av nyfikenhet då det egentligen var 42-åringens tur att berätta sin version om mordet och mordförsöket på hennes föräldrar.
Men då förhören med pojkvännen drog ut på tiden i fredags så fortsatte förhören med honom även under hela måndagsförmiddagen.
Pojkvännens advokat inledde med att fråga honom om knivhuggen.
‒Jag vet inte hur lång tid det pågick. När mamman vaknade blev jag rädd och högg flera gånger. När jag gick därifrån trodde jag att hon var död, svarade han.
‒Var du arg på hennes föräldrar? frågade pojkvännens advokat.
‒Nej.
‒Hade du något eget skäl eller en egen orsak att döda hennes föräldrar?
‒Nej, vad skulle det vara?
Pojkvännen tittade ner i bordet under större delen av förmiddagens förhör. Den 42-åriga kvinnan och pojkvännen fick, precis som under rättegångens tidigare dagar, inte sitta så att de kunde ha ögonkontakt med varandra.
42-åringen satt bakom pojkvännen och när han svarade på advokaternas frågor såg hon ut att lyssna fokuserat på hans svar och hon antecknade då och då i sitt anteckningsblock.
Pojkvännens advokat frågade om hur relationen mellan pojkvännen och 42-åringen hade sett ut.
‒Hur såg en vanlig dag ut när du bodde hos henne?
‒När vi vaknade på morgonen tog hon (42-åringen) barnen till förskolan. Sedan gick hon till kontoret. Jag gjorde inget särskilt. Fanns det disk kvar diskade jag och jag dammsög. Sedan gick jag runt på stan och kom hem igen vid femtiden.
‒Ville du lämna henne någon gång under relationen?
‒Vid flera gånger ville jag det. Men vid varje tillfälle hände det något som gjorde att jag stannade kvar hos henne. Det var på något sätt intressant att en kvinna bad mig att bo hos henne.
‒Erbjöd hon dig pengar?
‒Inte före dödandet. Men efter dödandet sa hon att det skulle vara svårt för oss att stanna kvar i Sverige. Hon sa att hon skulle få 10 miljoner kronor och att vi kunde flytta till Spanien, där skulle vi kunna börja ett bra liv tillsammans.
42-åringens advokat Amanda Hikes hade många frågor till pojkvännen som rörde detaljer från tidigare polisförhör.
‒Du sa till polisen att ”om 42-åringen hade varit där hade jag halshuggit henne. Jag önskar att det hade varit hon”. Var det en önskan från din sida?
‒Nej, svarade pojkvännen.
Amanda Hikes fortsatte att ställa frågor om tidigare polisförhör, som specifika tidpunkter då olika saker har skett.
Det stod snart klart att det inte skulle finnas tid kvar till att förhöra 42-åringen under förmiddagen och 42-åringens advokat Amanda Hikes fick flera gånger frågan om hur många frågor hon hade kvar.