Fjolårets sist födda kom ett par timmar före tolvslaget och sedan kom ingenting, och sedan kom ingenting, och sedan anlände Elisabeth Axelsson och Andreas Andersson från Strängnäs till Mälarsjukhuset.
‒Vår beräknade tid var 28 december, så det blev två dagar försenat, säger en mycket glad, och lite lättad, nybliven mamma. Jag är glad att det inte blev två veckor senare.
‒Ja, vi kan väl medge att vi har fått kämpa ganska hårt för den här lilla knodden, lägger hon till och tittar på barnets far som nickar tyst.
Elisabeth gör ingen hemlighet av att det gjorde ont, och allra helst när lustgasen slutade upp att ge någon som helst effekt.
Det blev ett snitt till sist och det kanske var lika bra.
Lille Walter sover helt lugnt i vagnen bredvid sin mamma i detta nu när vi möter honom.
‒Lite skillnad mot den allra första timmen direkt efter ankomsten, säger pappa Andreas. Då var det full hals som gällde.
Det är förstås för tidigt att säga något om det finns sådana resurser som hårdrockbranschen efterlyser av sina frontmän, annars har nog pappa ett eller annat förslag på inriktning lite längre fram. Det står ganska tydligt AC/DC på hans t-shirt.
Namnen på den 4030 gram tunga, och 51 cm långe unge pojken är väldigt klara:
‒Det blir Walter efter min mammas stora hjälte, säger Elisabeth.
‒Min mammas hjälte var hennes morfar som var sjöman. Han hette Walter. Och så ska han heta Andreas efter sin pappa, och så blir det då Axelsson efter mig.