Har de senaste veckorna sett en hel del tips om hur det ska gå i Allsvenskan.
Många, för att inte säga de allra flesta, är rörande eniga.
AFC Eskilstuna åker raka spåret ner i Superettan.
Och, visst, det är inte särskilt djärvt att tro att det blir så.
För vad talar egentligen för AFC?
Vad kan hjälpa laget att inte bli toksist?
Det finns en hel del.
Faktiskt.
Under den bortflyende vintern och tillskyndande våren har jag och kollegorna på sportredaktionen varit ganska ofta på Tunavallen.
Vi på tidningen har intervjuat spelare, bekantat oss med ledare och varit allmänt nyfikna på vad det är för figurer som flyttat hit.
De här månaderna som gått har sakta men säkert gett mig en tro på Pelle Olssons bygge.
Sedan de första stapplande stegen i januari har allt mer fallit på plats.
Drygt tio nyförvärv har räknats in och många av dem är spelare som haft lite stökigt i klubbar de kommer ifrån.
Det har handlat om, skador, petningar och annat.
Så har AFC dykt upp – klubben som vill ge dessa spelare trygghet.
Så som Eskilstunas allsvenska klubb jobbat även innan flyttbussarna gick från Solna.
Man får in spelare billigt, får dem att trivas och vips kan de rent av bli profiler.
Med det vill jag beskriva något som verkligen talar för att AFC inte ska sjunka som ett blysänke under sin första säsong i högsta serien.
I klubben finns nämligen massor av själ och hjärta. Även om somliga gnällspikar hävdar motsatsen och ser föreningen som något katten släpat in.
Just den här sammanhållningen kan bli det som räddar AFC.
För det är precis som Peter Lemarc sjöng för 20 år sedan: "Du och jag mot världen".
Eller om vi skriver om det lite: "Vi i AFC mot alla andra".
Så känner säkert spelarna.
Ingen i det etablerade fotbolls-Sverige tror på dem.
Vilket Omar Eddahri och hans lagkompisar förstås tänker ändra på.
Därför tror jag inte AFC blir någon strykpojke.
I AFC finns gott om sköna profiler som jobbar oerhört hårt.
En av dessa är sportchefen Azad Budak.
Om han någonsin sover har jag ingen aning om.
Däremot vet jag att han slitit oerhört både dag och natt för att hitta rätt spelare och tränare att värva.
Tycker att han fått till det ganska bra.
Duktiga målvakter har plockats in.
En nästan ny backlinje har skapats.
De centrala mittfältarna kommer från olika håll och får exempelvis Emmanuel Frimpong vara frisk blir han en attraktion i Allsvenskan.
Budaks bästa värvning tror jag ändå är huvudtränaren Pelle Olsson.
Han kan det här med att koka soppa på en spik.
Vilket vi fick se när han år efter år mot alla odds höll kvar Gefle i Allsvenskan.
Under söndagen är det äntligen allsvensk avspark.
AFC börjar i Sundsvall och jag tror Eskilstunalaget åtminstone får med sig ett kryss.
Sedan väntar hemmapremiär och fest den 8 april på Tunavallen.
2017 kan bli ett år att minnas länge – inte minst för alla med balkonger i tornhusen.
Gissar att de som bor där plötsligt har många vänner som vill komma på besök just när AIK, IFK Göteborg, Malmö FF och andra storheter dyker upp för match.