"Fortfarande reserverad om jag möter en vit"

Han har spelat i NBA, plockat tobak i sextiotalets USA, upplevt rasism på nära håll och blivit en ikon i Luleå där han nyligen fick sitt linne upphissat i arenataket. " Känslan är svår att förklara", säger Eskilstuna Baskets coach Willie Cherry.

Willie Cherry hyllades stort i samband med en  ligamatch i Luleå. "Det var en jättebra känsla", säger han.

Willie Cherry hyllades stort i samband med en ligamatch i Luleå. "Det var en jättebra känsla", säger han.

Foto: Petra Älvstrand/Frilans

Basket2020-03-11 06:48

Han står utanför vår redaktion på Rademachergatan. Med toppluva och blå täckjacka.

I Eskilstuna är han rätt anonym, den tidigare basketstjärnan Willie Cherry – trots att han sammanlagt bott runt tio år i stan.

Han ler när vi tar i hand men förklarar att han har ont i ryggen.

Vi sätter oss i ett rum på tidningen och ganska snabbt kommer vi in på Kobe Bryants för tidiga död.

– Det är sorgligt, säger Willie och blir tyst ett tag innan han fortsätter:

– Folk, speciellt spelarna, fattar inte hur mycket han tränade. Han satte upp sju olika punkter på planen. Han sprang till halva planen och tillbaka till punkt ett, sprang tillbaka och till nästa punkt. Så höll han på. Man måste sätta sju skott från varje och det kan ta mycket tid, han gjorde detta varje dag.

Cherry fortsätter:

– Jag hade skotträning med två killar ... vi gjorde det en eller två gånger och då sa de "det är jobbigt".

Tränade du så som ung?

– Nej, jag hade gärna gjort det. Jag kunde inte träna så mycket, jag var tvungen att jobba på ett jordbruk för att tjäna extrapengar. I North Carolina, där jag växte upp, är det mycket tobak så vi plockade tobak. Det var ett tufft jobb. Jag började när jag var 13 och plockade fem timmar om dagen. Jag tänker ibland att jag blev född i fel tid, säger Cherry.

– Vi spelade mycket "dirt basket". Vi hade ingen fin plan, vi gick ut i skogen, högg ner ett träd,  byggde en egen planka och satte upp en ring på någons gård.

Vi fortsätter att prata om Willies uppväxt i den lilla staden Sharpsburg där diskriminering, jazz, soul och basket hörde till vardagen. 

– Jag var aldrig i skolan med vita förrän i college. Som barn tänkte jag "varför?".

–  Vita är här och du är här, fortsätter Willie och sätter den ena handen en bra bit över den andra. Jag är fortfarande lite reserverad om jag träffar någon vit. Det första jag tänker på är "hur ska han vara mot mig". Jag tror det sitter kvar för att jag haft det sedan jag var jätteung.

Personligen blev han aldrig utsatt fysiskt.

– Nej. Jag spelade basket och de visste att vi var bra i high scool där jag spelade tre mästerskap. Folk gillade oss. 

Willie minns Martin Luther Kings klassiska tal ("I have a dream" där han förklarade sin vision om att vita och svarta levde som jämlikar).

– Jag gick i skolan i Kalifornien då och var uppväxt med att vi exempelvis inte kunde gå på restaurang.

Hur var känslan när du kom till college?

– Jag var lite rädd. Jag kommer ihåg att jag var på en fest och en vit tjej började prata med mig. I North Carolina under den tiden om du pratade med en vit tjej ... så jag vågade knappt och hon tittade konstigt på mig. I Kalifornien var det inte så, det var lite annorlunda där.

Även under sitt första år i Luleå upplevde Willie rasismen.

– Jag bodde mitt i stan och någon  hade skrivit "go home nigger" på väggen. Men de tvättade bort det direkt.

Han berättar om ett annat tillfälle.

– Jag var på ett fikaställe och det stod ett barn framför mig och mamman frågade "vad ska du ha?"

– Jag ska ha en neeeegerboll. 

– Va? Hörde jag rätt? Jag började skratta.

I Sverige har han annars varit förskonad från rasism.

– Det är fortfarande så där jag kommer ifrån och det finns även i Sverige men inte mot mig. Jag träffade en afrikan för ett tag sedan som sa att det är mycket mot dem här, säger Cherry. 

Redan tidigt märktes det att Willie hade stor baskettalang. Efter framgångar i high school och på college blev han draftad och fick chansen i NBA.

Det blev ett par matcher för San Diego Rockets som ville att han skulle fortsätta.

– Det var roligt men jag tyckte inte om att flyga. Nu är det bättre men då gillade jag det inte alls. De sa: "vi vill att du kommer tillbaka" men jag var så rädd när jag flög så jag tänkte att det funkar inte.

Var det mycket stjärnstatus då också?

– Ja, det var stjärnstatus. Men det var lite hårdare då och svårare. 

Ditt största minne från den tiden?

– Att bli listad (draftad), det var stort. Då var det bara 14 lag.

Men i stället för en lång NBA-karriär skrevs ett helt annat kapitel i Willie Cherrys liv, i ett lands som heter Sverige.

Varför flyttade du hit?

– Det var för alla tjejer (skratt) nä nä ... jag brukade spela basket i Denver och där var det en kille vars bror hade spelat för Universitetet i Colorado. Vi hade mött varandra tidigare och han frågade om jag var intresserad av att spela i Sverige. Jag kan prova sa jag och sen åkte vi över hit tillsammans, till Kumla.

Hur kändes det? Måste ha varit en  jättestor skillnad mellan basketen i USA och Sverige?

– Ja, ja. Första gången jag var i Kumla hade vi kanske 14 spelare i träning. "Det här är bra", tänkte jag. Nästa gång på träningen var det bara sex där, jag fattade inte att många jobbade och gjorde annat, att det var mera som en hobby här. Det var lite svårt.

Efter fyra år i Kumla gick flyttlasset norrut 1980, till Luleå och Plannja.

– Jag såg att de inte hade några pengar och var nära konkurs. Jag ringde och sa att jag kunde komma och provspela.

Klubben gillade vad de såg och sedan blev det elva säsonger (han snittade över 20 poäng under sina fem första) och 262 matcher för stjärnan som större delen av tiden hade nummer 10 på tröjan.

– Många varnade mig innan jag åkte dit. De sa "det är kallt och mörkt, jag tror du kommer tillbaka efter ett år, du kommer att frysa". Men det var bra där, en bra stad.

I slutet av förra året fick Cherry vara med om en mäktig hyllning i samband med en ligamatch i Luleå. Speakern presenterade honom med bland andra följande ord: "Giftig poänggörare, under många år den starkast lysande stjärnan. Han är kanske den mest folkkäre spelaren som spelat i Plannja Basket".

Nästan alla spelare som han lirat med genom åren var på plats när linnet skulle hissas upp i taket. Publikens jubel och applåder ville aldrig ta slut och Willie kunde inte hålla tillbaka tårarna.

– Känslan är svår att förklara, det var ... vet inte hur jag ska säga det ... men det var en jättebra känsla. Det bästa var nog att spelarna jag spelat med stod där. Jag började nästan gråta när vissa av dem sa något om mig på skärmen. Jag visste inte att de kände så för mig. Det är en av de bästa sakerna som någon gjort för mig någonsin. 

Förstår du hur stor du varit?

– Nej ... eller nu gör jag det.

Vad gjorde dig så populär?

– Tror det var för att jag alltid var ute och pratade med folk och barnen "retade" jag ganska mycket, jag var lite som dom. När jag var i Uppsala och coachade en kille som var från Luleå var jag med om en rolig sak. Han var kanske 25 år och sa "Hej Willie, vet du vad? Du har haft min pappa i skolan". Jag bara tittade (skratt).

Ett annat minne från den första åren i Sverige är tidstypiskt.

– Jag jobbade på en fabrik och helt plötsligt försvann nästan alla. Jag frågade en kille var de andra hade tagit vägen. Ingemar Stenmark åker ju! Vem? sa jag. Va, vet du inte vem Stenmark är? Samma sak var det med ABBA, säger Willie och skrattar.

I Eskilstuna landade han första gången 2007. För tre och ett halvt år sedan gick flyttlasset tillbaka. Nu coachar han EB:s herrar i ettan.

Förstår spelarna i ditt lag hur bra du varit?

–  Nja ...de vet inte vad jag var bra på. Jag var en jättebra skytt och sen gillade jag att spela försvar. Ibland har jag försökt förklara för dem att "så här ska du göra".  De gör det kanske en gång och säger sen att det känns konstigt men det ska kännas konstigt i början, säger Willie.

Hur ser framtiden ut för basketen i Eskilstuna?

–  Jag tror det finns talang  men här spelar de för lite basket på sommartid, det krävs mycket träning. Inte bara basket, även styrketräning.

Vad är den stora skillnaden mellan EB och Luleå?

– Satsning, det är inte så mycket satsning här. Man måste ha det för att lyckas. Barnen ska kunna titta på och tänka "jag vill bli som han eller henne". Du har inga stjärnor på det sättet här som folk ser upp till. 2007 hade EB exempelvis Mirenda (Wilson), hon var spänstig, en attraktiv spelare och barnen gillade henne.

– En del klubbar säger att de bara ska satsa på ungdomar. Varför?  Om du har bra spelare ska de stanna här. Andra säger "vi vill inte gå upp, det kostar för mycket pengar". Om det kostar måste du betala det annars kommer man att tappa. Sedan utnyttjar inte basketen sina människor. Utnyttja resurserna du har så att barn blir attraherade av basket. Jag var mycket ute i skolorna när jag var i Luleå och lekte med barnen.

Vad driver dig att fortfarande hålla på?

– Jag älskar basket och vill att sporten ska gå bra i Sverige. Jag vill att folk ska gå och titta, jag tycker det är en rolig sport men jag tror många inte förstår hur det går till med basket, säger Willie.

– Tror också, speciellt i den här stan, att de har mycket men inte ser det. Det är bara vi som har en hall, Bollhuset,  där vi kan träna när vi vill. Jag tror inte de fattar det. Det är jättebra förutsättningar. Många ungdomar tittar på basket och tror att de kan gå ner och träna en och en halv timme och bli lika bra som Kobe var. Han tränade sju timmar om dagen, jag tror inte de fattar det. Om du ska bli bra måste du träna så. Inte ligga i soffan och spela på datorn.

Längtar du hem till USA?

– Nej, inte så mycket men jag åker hem på somrarna, säger Willie som har en syster och en bror kvar i livet.

– Jag trivs bra här.

Äter gärna köttbullar

Namn: Willie Cherry.

Ålder: 71.

Bor: Lägenhet i Eskilstuna.

Klubb: Eskilstuna Basket

Äter helst: Köttbullar eller lasagne.

Dricker helst: Förr drack jag läsk men nu är det bara mineralvatten.

Lyssnar på: Soul och jazz. Jag är uppväxt med det.

Intressen: Mest att gå ut och träffa kompisar.

Bästa basketminne: När jag blev listad i NBA. 

Sämsta basketminne: När vi förlorade en viktig match med Plannja. Jag hade bollen och en motståndare slog den ur min hand. De gjorde poäng och vann matchen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!