Drygt en tredjedel av Damallsvenskan är avverkad.

Så här långt kan man konstatera att serien bjuder på en del överraskningar.

Som att Piteå allt jämnt toppar tabellen, att mästaren Linköping redan är borta från guldstriden och att United slåss för sin existens.

Det sistnämnda hade nog inte många anat.

United kom dock in helt fel från start den här säsongen.

Skadorna har stått som spön i backen.

Triss i förluster inledde seriespelet och efter omgång fyra fick tränaren Jonas Björkgren foten.

Sedan dess har Eskilstunatjejerna visserligen spelat upp sig.

Men än finns mycket mer att önska.

För det här laget ska inte kriga i botten.

Nej, det är definitivt ett gäng för övre halvan.

Vad fattas då för att börja klättra?

Ja, att handbromsen släpps till att börja med.

Tycker nämligen att allt för många av spelarna är väldigt ängsliga i sina aktioner.

Nya tränaren Magnus ”Munken” Karlsson är förstås medveten om detta och han är väldigt tydlig med vad han vill.

Exempelvis att spelet ska bli rakare och snabbare.

Vilket United visat tendenser till att klara de senaste matcherna.

Men i perioder faller allt platt. Det blir panik och misstag som slutar i baklängesmål.

Just detta med tydligheten är också något tjejerna unisont sagt att de uppskattar.

Men nu gäller det att alla vågar omsätta det i praktiken också.

Jag har tjatat om det under hela våren och gör det igen.

Eskilstuna United har ett på papperet väldigt bra lag.

Önskar bara att tjejerna också inser det och tar för sig mer. Speciellt på Tunavallen där laget har sin borg och ska vara näst intill omöjligt att slå.

I början av juni spelade United en rysarmatch och jumbofinal mot IFK Kalmar borta.

Då steppade Mimmi Larsson och kompani upp och gjorde säsongens kanske stabilaste match.

Glasklar seger med 3–0 när det behövdes som mest.

Det visade på att det finns styrka och mod att plocka fram.

Under torsdagskvällen är det dags igen.

Ännu en nagelbitare i bottenregionen väntar. Vittsjö som är trea från slutet kommer på besök hos nästjumbon Eskilstuna.

Tycker det känns som mer än en match där tre poäng står på spel.

Det är faktiskt lite som ett möte som handlar om vägval.

Vid hemmaseger tror jag Uniteds klättring uppåt börjar på allvar.

Förlust ... nej, det funderar vi inte på vad det innebär mer än att det ger mig kalla kårar.

Mitt enkla råd är som sagt att våga ta tag i taktpinnen direkt.

Inte vänta på motståndarens misstag utan i stället gå på knock.

Låter förstås simpelt, men idrott handlar så mycket om självförtroende.

Jag hoppas Unitedtjejerna gemensamt enas om att de är för bra för att ligga där nere i träsket och vill jobba sig därifrån.

Då ska nog det här lösa sig.

Sedan har jag en önskan till.

Publiken har i flera år vallfärdat till Uniteds matcher.

I år har det varit lite si och så med det.

En sak är dock klar: Sällan har Eskilstunatjejerna varit i större behöv av det där extra trycket som välbesatta läktare kan skapa.

Låt oss hoppas på en publikfest där spelarna bärs fram och att handbromsen är släppt från minut ett.