I våras när Moa och hennes Guif spelade den första kvalmatchen mot RIK fanns både Nelli och mormor Christina med på resan.
I vintras var Moa Hjalmarsson tillbaka rekordsnabbt på handbollsplanen bara fem veckor efter att dottern Nelli föddes.
Tidigare i veckan skrev vänstersexan på för ännu en säsong med Guifs damlag – hennes trettonde i ordningen. Men bakom varje träningspass och match finns två personer i Eskilstuna som gör det möjligt: mamma Christina, 68, och pappa Leif, 70.
– Jag vet inte hur jag skulle lösa det utan dem, säger Moa Hjalmarsson som sedan drygt tre år tillbaka bor i Läggesta.
– Det är väldigt skönt att ha den uppbackningen och stöttningen. De är med så mycket de bara kan och Nelli älskar att vara i arenan. Det är fantastiskt att hon får växa upp i samma miljö som jag gjorde.
Christina och Leif, numera pensionärer, har tagit sig an rollen som mormor och morfar med full kraft.
Trots att Christina nyligen opererat höften och nu hoppar runt på kryckor är de ständigt närvarande – i handbollshallen, i Läggesta eller i Eskilstuna.
– Det var väl ett svagt ögonblick då jag sa "skaffa inte barn förrän vi blir pensionärer". För det är då vi har tid. Förhoppningsvis gör det här att man håller sig några år yngre, säger Christina och skrattar.
– Ja, jag kommer ju att gå mina 6 000 steg i dag. Men det blir mest fram och tillbaka med barnvagnen utanför arenan, säger Leif.
För Moa själv handlar det om en tung träningsperiod med fem pass i veckan fram till midsommar. Det gör att den erfarna vänstersexan nu ser fram emot att få en hel försäsong – något hon inte hade möjlighet till efter förlossningen.
– Det är skönt att kunna bygga upp kroppen ordentligt. Förra säsongen handlade det mest om att hjälpa laget i de matcher som var kvar, säger 33-åringen.
Morfar Leif tillsammans med barnbarnet Nelli – som hunnit bli fem månader gammal.
Med sin långa erfarenhet av handboll är hon inte bara en viktig spelare på planen när jämnåriga Josefin Johansson lagt skorna på hyllan – Moa Hjalmarsson är också ett bollplank och en trygg punkt för de yngre i laget.
– Jag har haft den här rollen länge, både i laget och i mitt jobb som slöjdlärare på Stålforsskolan. Det känns naturligt att vara den som stöttar. Nu har våra yngre tjejer i laget fått lite mer rutin, nu gäller det bara för oss att bli så samspelta som möjligt.
Samtidigt har Moa en dröm om att nå 15 säsonger i Guif-tröjan.
– Vi tar ett år i taget. Just nu är jag bara tacksam att kroppen håller och att jag kunde vara tillbaka så snabbt.