Tillsammans med sambon Elin Larsson Roos och nyvaccinerade sonen Morris, som snart fyller ett år, sitter Michael på gräsmattan framför familjens hus på Bredängsgatan i Eskilstuna. I ena källarfönstret tittar några nummerlappar fram, solen skiner och plusgraderna har passerat 17. En stor kontrast mot den där januaridagen i Schweiz då Michael Eklöf åkte långloppet La Diagonela. Det kördes under svinkalla förhållanden och rapporterna sa ner mot minus 28 grader. Eklöf genomförde tävlingen utan problem men drabbades av svåra köldskador. Fötterna, som blev blåsvarta i duschen efteråt, hade tagit mest stryk. Knappt en vecka efter tävlingen, som var Michaels debut i Ski Classics, konstaterades det att han drabbats av nekros som orsakat celldöd i den stortå som var värsta skadad. Stora blåsor gjorde att han inte kunde gå och risken fanns att tån skulle ruttna och ramla av.
Tre månader av tuff rehabilitering och flera sjukhusbesök senare ser det betydligt ljusare ut även om det fortfarande är för tidigt att säga hur skadorna kommer att påverka Eklöfs liv.
– Det har gått väldigt mycket framåt sedan vi pratade senast. De första sju veckorna satt jag egentligen bara hemma och kunde inte göra så mycket utan bara avvakta läget. Läkaren väntade i sex veckor och funderade på om han skulle gå in och göra ett ingrepp men han hade is i magen ... mellan vecka sex och åtta hände jättemycket i läkningsprocessen. Då tog kroppen hand om detta själv, säger Michael och fortsätter:
– Det har läkt på väldigt bra, det som var dött skötte sig självt. Det blev som en sårskorpa som trillade av och det har kommit ny hud under som växt fram. Det ser ut som tår igen men de är lite deformerade. De skiftar även i färg väldigt mycket beroende på om det är varmt eller kallt eller vad jag gjort eller hur mycket jag belastat. Och naglarna har jag tappat. Tårna är ömma och stela och min sambo, som är en jätteduktig sjukgymnast, har hjälpt mig med rehaben här hemma för att jag ska gå igång rörligheten. Jag kommer alltid att vara extra känslig mot köld och sånt. Kapillärerna och blodkärlen har tagit stryk så om jag får sår tar det längre tid att läka, man måste vara försiktig med infektionsrisken också.
Hur har tiden varit sedan det hände?
– I början var det ju tungt och då visste man inte så mycket om hur illa det var och vad som skulle hända. Men sen när jag kom igång hemma, jag började sitta och dra i stakmaskinen då, satte jag upp en målbild om att jag skulle försöka ta mig tillbaka. Jag har alltid haft inställningen att det är dom som har det värre än vad jag haft, säger 29-åringen.
– Det var så kallt i vintras så jag var inte ute mer än att jag åkte fram och tillbaka till Mälarsjukhuset. Det var jobbigt mentalt att se att alla åkte skidor överallt, det var ju en sån fin vinter, och att jag inte kunde vara med. Så var det rätt skönt när Vasaloppet var över, det som många tränar och åker för. Efter det kändes det mycket lättare när jag slapp den så kallade vasaloppshetsen.
Målmedveten och positiv är två nyckelord som passar in på Michael. I alla fall är det känslan när vi träffas.
– Det är mycket arbete kvar, så är det ju. Men jag har kommit igång och tränat lite. Har faktiskt åkt två pass rullskidor med två klubbkompisar i Tunafors. Har även sprungit lite lätta pass med bland annat med min son i barnvagnen. Men huvuddelen är stakmaskin hemma och styrketräning. Det är egentligen de senaste två veckorna jag kommit igång. Så man kan säga att det tog tolv-tretton veckor innan jag kom ut.
Vid stakmaskinen har Michael satt upp en av Ski Classics-vinnaren Emil Perssons nummerlappar, signerad och som en påminnelse om att inget är omöjligt.
– Tanken är att satsa på att ta mig tillbaka till vintern och göra en bra säsong. Men det är jättesvårt att säga hur känslig jag är och vad som väntar men jag får vara försiktig. Är det minus 15 kanske jag inte kommer ut och tävlar och jag måste se till att ha bra grejer som värmestrumpor och eventuellt värmesulor för att vara väl förberedd, säger Michael och fortsätter:
– Vad fötterna klarar av är nog för tidigt att säga och det är viktigt att lyssna på kroppen. Blir jag kall eller känner något får jag väl avbryta.
I fredags började Eklöf jobba igen som säljare på Tools.
– Min arbetsgivare och chef Robert Roos har varit väldigt bra. De har låtit mig återhämta mig, komma tillbaka och även nu anpassat arbetsuppgifterna.
Det som kanske förvånat Michael mest under den här tiden är alla vänliga människor som stöttat honom. Bland annat fick han ju låna en maskin av Sivert Lödesjö.
– Det funkade väldigt bra och den använde jag mycket de första veckorna. Den pumpade luftstötar under fötterna och det blev många timmar med den för att sätta cirkulationen i rörelse. När man satt ner och den pumpade sex timmar var det som att ha gått tre kilometer fast i blodförsörjning.
– Sen testade jag även en tensbehandling (stimulerar nervsystemet med elektriska impulser) i handen som en gammal sjukgymnast, Kenneth Arkenhäll heter han, rekommenderade mig. Den körde jag två till tre gånger 40 minuter per dag. Så det blev en del tid på sånt (skratt).
Michael fortsätter:
– Man trodde kanske inte att folk skulle vara så här omtänksamma som de varit, att de verkligen bryr sig. Det har jag verkligen uppskattat. Att ha så många fina vänner runt sig, även sådana som Sivert och Kenneth som jag egentligen inte hade någon relation till men som ändå engagerat sig och ville hjälpa mig. De visste inte vem jag var innan och har inte velat ha något för det heller.
Eklöf vill även lyfta fram vårdpersonalen.
– Jag har fått helt fantastisk hjälp på ortopedkliniken på Mälarsjukhuset. Personalen har varit väldigt duktig, jag har känt mig prioriterad och de har verkligen tagit hand om mig. Var där flera gånger i veckan och de hade koll på läget, smörjde in fötterna och gjorde rent dem så att det inte blev någon infektion. Det var de mest oroliga för, om det blivit en infektion hade det varit större risk för amputation.
När Michael kan åka något långlopp på skidor nästa gång eller springa ett maraton återstår att se.
– Det viktigaste är att man behåller och har alla fina vänner som verkligen brytt sig. Och även familjen hemma. I slutändan är det ändå de som är viktiga, de som bryr sig ...