Richard Hanisch stängdes i april 2021 av två år för dopning efter att ha fått i sig metylhexanamin via ett kosttillskott.
Under torsdagen blev det äntligen officiellt.
Richard Hanisch, 32, är klar för en återkomst till handbollen när dopningsavstängningen löper ut i juni. Och klubbvalet föll på Eskilstuna Guif.
– Det är klart att det känns bra. Det var lite lustigt när du ringde förra gången och vi hade flyttat till Eskilstuna, men jag ändå inte fick sig något. Men det känns jättebra nu när vi börjat komma in i lägenheten, det har ordnat sig med jobb för både mig och min sambo samt förskoleplats för min dotter, säger Richard Hanisch.
Kopplingen mellan Hanisch och Guif finns där genom Eskilstuna där han är uppväxt, men lämnade som 16-åring för handbollsgymnasiet i Göteborg. Han är också bekant sedan tidigare med nuvarande sportchefen Kristján Andrésson.
Men att de överhuvudtaget började att prata om spel i Guif var, faktiskt, något av en slump.
I våras var Richard Hanisch och hans sambo Maria Stockenberg hemma i Eskilstuna på besök – under den perioden bodde paret fortfarande kvar i Skövde – och var ute på en promenad.
I en korsning åkte en bil förbi och chauffören vinkade ovanligt glatt. I den korsningen började också arbetet med att göra Richard Hanisch till en Guifspelare 2023.
– Den som satt i bilden vinkade som tusan, så jag frågade Maria: "Vem fan var det där?" "Var det verkligen "Krille?"
Och mycket riktigt.
Det var Guifs sportchef Kristján Andrésson som minuter senare hörde av sig med ett sms.
– Han skrev typ: "Det var jag som vinkade som en tok, jag tyckte att jag kände igen dig" och så frågade han om vi skulle sätta oss ned och prata. Sen när jag var hemma under sommarsemestern så snackade vi på riktigt för första gången och därefter fortlöpte samtalen hela hösten egentligen. Det var första kontakten och sedan var Krille även och hälsade på mig i Skövde, berättar Hanisch.
Hur avgörande var det gedigna intresset?
– Det var ett fint arbete av honom. Att han även var och hälsade på mig i Skövde... Det är sällan man blir så uppvaktad att sportchefen åker hem till en själv. Det brukar alltid vara spelaren som får åka till klubben och se hur det funkar. Så det är klart att jag kände en uppskattning tidigt och vi kom överens relativt snabbt. Både de kraven jag hade och de kraven Guif har på mig och när väl det kom på plats så tog det inte jättelång tid innan jag och min sambo bestämde oss.
Har det alltid varit glasklart att återvända till handbollen?
– Ja, den delen har alltid varit glasklar. Men var har inte varit lika glasklart. Det svänger mycket när man inte vet vad man förväntar sig och varit borta ganska länge. Ena stunden kunde jag känna: "Det är klart att jag ska dit", men tre dagar senare kunde en annan klubb runga och jag kände: "Det är klart att jag ska vara med på den resan". Så det har varit mycket fram och tillbaka.
För Richard Hanisch har under den här snart två år långa dopningsavstängningen tänkt och funderat över: Vem vill egentligen ha en 33-årig niometersspelare på som nyligen blivit frisläppt från dopning?
Intresset visade sig vara bra mycket större än han trodde. Han berättar att han hade tre-fyra konkreta erbjudanden på bordet att välja mellan innan valet föll på Guif.
– Under de här två åren så vet man inte var man står någonstans och hur intressant man är. Det finns även ett värderingsdilemma i det här kanske från klubbens sida: Ska vi plocka in en spelare som har dopat sig? Det är emot föreningens värdegrund, men av alla jag pratat med så verkar alla tro på att det skett ett misstag. Det är ingen som verkar tro att jag skulle göra något liknande igen.
Richard Hanisch har nyligen flyttat hem till Eskilstuna tillsammans med sambon Maria Stockenberg och deras dotter.
Efter att kontraktet med IFK Skövde bröts på grund av avstängningen fick Hanisch jobb på Volvofabriken i Skövde på monteringslinjen.
Nu har han lämnat det yrket för en tjänst på Swerob i Eskilstuna där han monterar kablage på robotar, men den 18 april får han för första gången på nästan två år inte bara ha arbetskamrater.
Utan även lagkamrater igen då han får göra sitt första riktiga träningspass.
– Det är klart att jag går och funderar hur det kommer kännas nu när det är så pass nära. Ibland är jag nervös, ibland är jag rädd och ibland ser jag väldigt mycket fram emot det. Jag är även nyfiken på hur kroppen ska reagera, men i grund och botten är jag nog mest glad över att få spela handboll igen.